Senaste inläggen

Av Nandi - 30 april 2011 18:56

Seg och gäspande med ögon som faller ihop av någon oförklarlig trötthet sitter jag här och skriver. Utanför pågår Sveriges valborgsfirande no 1; mellan 10-15 tusen studenter och unga i en liten park och senare ute på fester på nationer och i studentkorridorer runt om i hela stan. Jag var där i några timmar mitt på dagen men när dom andra i gänget drog på champagnegalopp för att dansa loss och spruta skumpa på varandra strosade jag runt en sväng i stan innan jag gick hem. Kanske undrar du varför inte jag är lika pepp och taggad som alla andra. Varför känner inte jag något glädjerus av festivalstämningen i parken eller basens dunkande på dansgolvet? Samma frågor plågar mig ofta och har gjort i många år nu. Få saker har jag grubblat så mycket över som fester, dansgolv, mingel, alkohol och ansamlingar av människor man inte känner. Jag har frågat mig själv vad det är för fel på mig eftersom jag trots nya försök med jämna mellanrum ändå aldrig tycks finna det där nöjet, den där känslan eller upplevelsen som i princip alla andra verkar uppleva.


Tips har ordinerats på
att dricka alkohol och släppa loss men vanligast är rådet att slappna av och va sig själv. Problemet är bara att det inte finns något ”jag själv” som trivs i dom situationerna. Jag har upplevt det på mer eller mindre samma sätt ända sedan jag motvilligt gick på ett par ”knatte-discon” i lågstadiet. ”Jag själv” sitter bara malplacerad och oförstående och undrar vad jag gör där, letar efter något som känns meningsfullt i situationen och kanske finner det vid dom sällsynta stunder när man lyckas ha ett kvalitativt samtal med någon tills man blir avbrutna, eller när någon för en gångs skull tar upp något intressant samtalsämne som strax därpå avfärdas som party pooping. Är det umgänge man är ute efter tycker jag en plats full med folk och med hög ljudnivå verkar vara en sällsynt dåligt plats att umgås på, men vad vet jag?


Något som dock är viktigt att understryka är att jag inte alls tycker bäst om att vara själv, även om jag delar av mitt liv tvingats lära mig trivas i mitt eget sällskap. Att umgås och samspela med andra människor är något av det bästa jag vet och det är sällan som jag gjort ett aktivt val när jag är ensam. Jag värderar mina vänner otroligt högt och är mån om att hålla kontakten med mina närmaste även när det geografiska avståndet är stort. Folksamlingar är inget jätteproblem i sig även om jag tycker det är skönt att slippa storstäder, marknader och liknande platser, men om man ska umgås någonstans bland många människor ser jag helst att hela gruppen består av goda vänner och vänners vänner, där alla tillhör samma sällskap.


Jag har vad gäller andra saker som jag kände mig obekväm med som yngre, så som lagsport och diverse andra spel och tävlingar i grupp, lärt mig att uppskatta det. Att spela lite amatörfotboll med nationen eller köra lite volleyboll på stranden tycker jag numer är jätteskoj. Oförståelse för festande och stora ansamlingar av mer eller mindre okända människor har dock stått orubbligt fast.


Kanske är det dags att jag bara accepterar att det är så, istället för att reta upp mig på det.


 


 


 

Av Nandi - 25 mars 2011 13:03

Efter 30hp statsvetenskap på Göteborgs Universitet och 15hp statskunskap på Uppsala Universitet tänker jag ge mig på en jämförelse mellan universiteten och städerna, både var gäller själva undervisningen och den sociala tillvaron. Det bygger på min subjektiva uppfattning och behöver inte vara giltigt för någon annan. Jag reserverar mig för att jag eventuellt kan ha missuppfattat något och framställt det felaktigt. Orkar du inte läsa allt så kan du skumma igenom rubrikerna.



Göteborg


Fler föreläsningar
Det är brukligt att ha föreläsningar 4-5 dagar i veckan. Inför seminarium brukar det vara ett par fria dagar och inför tentor en arbetsvecka fritt.


Mindre salar
Även när man är 120 pers sitter man i en sal som blir fullsatt. Det blir bättre dynamik i salen och man kan föra en diskussion i vanlig samtalston så att alla hör. Läraren behöver ingen mikrofon.


Mer frågor under föreläsningarna
Det ställs ofta 5-10 frågor under en vanlig föreläsning och lärarna förväntar sig ofta att studenterna deltar aktivt under föreläsningarna.


Bättre kontakt med lärarna
Det finns ingen större auktoritetsrespekt och både det fysiska och relationsmässiga avståndet till lärarna känns relativt lågt.


Vissa lärare lägger upp föreläsningarna som en dialog med studenterna
Särskilt Strandberg kunde ha en föreläsning som nästan helt byggde på en dialog/diskussion i klassen, både mellan elever och läraren men även elever emellan där Strandberg delvis styrde samtalet som en moderator. Detta var möjligt trots att klassen bestod av över 100 personer tack vare salens relativa litenhet och en vänskaplig, tolerant och välkomnande atmosfär.


Flera stjärnföreläsare/tydliga karaktärer
Starka karaktärer så som Gunnar Falkemark, Bo Rothstein (följ gärna länkarna) och Sören Holmberg (som alla sett kommentera opinionsmätningar och valvakan i TV) sätter guldkant på tillvaron och är sådana figurer som med sin karisma och engagemang inspirerar och säkerligen påverkar många studenters inriktning och livsval.


Mer gemytlig stämning i föreläsningssalen
Skratt, diskussioner och spontana reflektioner utbröt och luftades lätt. Självklart innebar det också att vissa mindre klyftiga frågor ställdes då och då men det är det värt. Det skapar kanske irritation just då men trygghet i längden.


Stora geografiska avstånd – svårare med spontanitet
Många åker 20, 40 eller 60 minuter med tåg/spårvagn/buss för att ta sig till föreläsningarna. Det blir svårare att vara spontan och när man väl åkt hem kan det ta emot att åka hela vägen in till stan igen. Det blir lite svårt att spontant ses över en kopp te när någon bor på Hisingen, någon annan i Kungsbacka och en tredje i Angered.


Färre naturliga mötesplatser
Visst finns det en del bibliotek och caféer på olika campus men det är relativt sällan man kan bege sig någonstans och förvänta sig att man hittar ett gäng man känner som sitter och pluggar eller hänger där. Folk kan sitta på diverse olika Espresso House, på Kurs- och tidningsbiblioteket, på Haga café eller på någon annan av stans otaliga restauranger, pubar och caféer. Många väljer att plugga hemma.


Mer öppna för normativ forskning
Det betonades att man ville göra upp med forskning som gömde sig bakom en beskrivande eller förklarande front men som egentligen drevs av bakomliggande normativa ställningstaganden. Man ska inte vara rädd för att vara öppet normativ.


Ansvaret för gemensamma aktiviteter tas bara till mindre del av kåren
Kåren anordnar lite fester och happenings då och då men det verkade inte som om uppslutningen var särskilt bra. Mycket ansvar får man själva ta om man vill få saker att hända eller skapa sammanhållning i klassen.



Uppsala


För få föreläsningar
Det är rätt vanligt att ha runt två föreläsningar i veckan men på senaste 7,5hp-kursen så var det totalt sett sex föreläsningar på fem veckor. Föreläsningarna blir då naturligtvis ganska ytliga och man har inte tid att ta upp sidodiskussioner eller fördjupningar.


Stora salar
När man är helklass på uppåt 100 pers sitter man ibland i gamla huvudbyggnaden för universitetet. Salarna kan säkert rymma 200-300 pers eller mer och takhöjden är enorm. Läraren är utrustad med mikrofon och det fysiska avståndet mellan lärare och elever är ganska stort.


Få eller inga frågor under föreläsningarna
Normen tycks vara att en föreläsning domineras till 100% av läraren. Förvisso öppnar lärarna ibland för frågor men man förväntar sig i alla fall inga större mängder. Jag tror inte jag sett någon lärare som fått avbryta sitt resonemang för att en student har räckt upp handen. Ofta verkar föreläsningarna passera helt utan frågor och om dessa trots allt ställs så är dom ohörbara för majoriteten av alla om man sitter i dom stora salarna där läraren behöver bära mikrofon, vilket omöjliggör någon sorts dialog/diskussion.


Applåder
Föreläsningar i Uppsala avslutas i regel med att föreläsaren applåderas. Det känns mer naturligt att applådera än i Göteborg eftersom föreläsningarna mer är som ”uppträdanden” helt utförda av lärarna. Man applåderar inte lika lätt någon man haft en dialog/diskussion med.


Stor distans mellan lärare och studenter
Det fysiska avståndet på föreläsningarna är ofta större men jag upplever också en större outtalad respekt för auktoriteter. Eftersom nästan inga frågor ställs förblir eleverna dessutom anonyma åskådare för läraren vilket förstärker effekten.


Till synes betydligt färre stjärnföreläsare
Jag har hittills inte stött på någon stark karaktär, någon väldigt karismatisk och entusiasmerande föreläsare. Mina klasskamrater småhyllade Karl-Oskar som i och för sig var en helt okej föreläsare men knappast i närheten av någon starkt lysande stjärna. Jag sluter mig dock till att någon ändå måste finnas på detta stora universitet men det är möjligt att lärarna på statsvetenskapen här hellre forskar än föreläser och syns i den allmänna debatten.


Bra med seminarier som är förberedande inför tentan
I Uppsala till skillnad från i Göteborg har man seminarier var och varannan vecka. Dom seminarier vi hade i Göteborg var ofta på ämnen som inte skulle komma på tentan, en istället-för-tenta-uppgift. I Uppsala däremot diskuteras just potentiella tentafrågor och dom lärarledda seminarierna fungerar alltså som förberedande tentaplugg, helt klart en bra grej. Vissa argumenterar för att detta skulle kompensera för att man har så få föreläsningar men där håller jag inte alls med. Seminarier och föreläsningar spelar olika roller. I Göteborg hade man fler föreläsningar och färre seminarier, men det jag upplever att vi får ut av seminarierna i Uppsala fick jag i Göteborg ut i en kombination av frågorna och diskussionerna under föreläsningarna och dom informella seminarierna som frivilligt och mer spontant anordnades och leddes av eleverna själva.


Vanan med nationslunch
Har man en förmiddagsföreläsning eller seminarium så är det brukligt att man drar ihop ett gäng och lunchar ihop. I Göteborg drog man ganska ofta hem om man inte hade fler föreläsningar den dagen. Man äter med andra ord ute i högre utsträckning i Uppsala vilket blir dyrare men också trevligare.


Vanan med gemensamt plugg på bibliotek
Även om man bara ska sitta och läsa kurslitteraturen så gör man det ofta på någon av dom naturliga mötesplatser som finns, exempelvis biblioteken eller nationerna i sällskap med andra. Då kan man även passa på att luncha ihop. I Göteborg läste många själva hemma först och sen sågs man inte förrän när tentan närmade sig, för pluggseminarier.


Mycket studenter på liten yta och inga avstånd
Bor du ”sjukt långt bort” så tar det runt 30 minuter att promenera in till centrum. Många har dock inte mer än runt 10 minuters promenad ner till centrum så att ta sin bok och dra till biblioteket för att läsa den tar inte direkt emot. Dessutom cyklar nästan alla. Det blir väldigt lätt att spontanumgås på kort varsel.


UF-föredrag
Utrikespolitiska Föreningen i Uppsala är fantastiskt trevlig! Två gånger i veckan anordnas föredrag med politiker, ambassadörer, näringslivstoppar eller andra spännande personer. Carl Bildt, Jan Eliasson, Ban Ki-moon och Inga-Britt Ahlenius, listan kan göras mycket längre. Efter föredragen följer föreläsaren ibland med på informellt eftersnack på någon nation. Medlemskapet kostar 100kr för två terminen och då är alla föredrag gratis. Föreningen anordnar även resor, nu senast till Rom för att bl.a träffa representanter från Vatikanen och politiska partier.


Nationer
Naturliga mötesplatser för studenter av studenter. Här kan det finnas mat, pub, dansgolv, bibliotek, bostäder och trevligt umgänge.


Gasquer, formaliteter och traditioner
Nationerna anordnar då och då gasquer, finare sittningar där klädkoden är mörk kostym, man sjunger sånger från nationens sångbok, skålar i rätt ordning och konverserar med sin bordsdam och paret mitt emot. Universitetet har även många andra konstiga gamla reliker. Förstaårselever kallas reccar (recentiorer) och när reccarna ska invigas går nationerna i procession med fanbärare och nationsfanan i fronten fram till universitetstrappan. Högst upp står kanske rector magnificus, pro-rektor, curator curatorum m.fl och väl inne i aulan spelar en orkester och det hålls tal som inleds med uppradandet av titlar på diverse närvarande personer.


Avslutande ord
För att sammanfatta så är min personliga uppfattning i generaliserade termer att utbildningen håller högre kvalitet i Göteborg men att Uppsala rent geografiskt och organisatoriskt är överlägset när det gäller det sociala livet utanför föreläsningssalen. Statsarna i Göteborg kändes lite mer avslappnade, det kanske var för att det var en A-kurs eller för att det är en arbetarstad. Samtidigt som man hade väldigt trevligt på alla föreläsningar så hände det inte så mycket i övrigt, åtminstone inte om man inte gjorde upp planer på förhand. Uppsalastudenterna verkar i allmänhet lite stelare/torrare om jag ska vara skarp i min formulering. För att illustrera så är det svårt att hitta någon som gillar Jackass. Med det sagt vill jag dock betona att det mer är en iakttagelse än en kritik. Det finns också ett större socialt tryck på konformitet i Uppsala. Med gamla och pampiga byggnader, flerhundraåriga traditioner och större respekt för auktoriteter sitter liksom vissa förväntningar lite i väggarna. Visst finns det lite självmedvetenhet om det, en del traditioner behålls kanske mer som roliga kuriositeter än av respekt för dom. Men ännu är det inte helt fritt fram att svära i kyrkan, även om man gärna vill ge sken av det.

Av Nandi - 23 mars 2011 14:55

Efter tre timmars lyckat tentaskrivande om svensk politik och förvaltning ställde vi oss utanför tentasalen för att snacka, frysa ihjäl och skratta åt alla som inte lyckades få upp dörren när dom skulle gå ut (fanns en lapp om att man skulle trycka på en knapp först men ytterst få verkade ha ork att efter en lång tenta läsa dom orden varpå dom förgäves ryckte i och slängde sig mot dörren). Efter lite mindre tvister och diskussioner om vad som skulle ske härnäst hamnade vi till slut på pizzeria Palermo (eller Palermd som någon tyckte att det stod på skylten). Efter lite diskussion om släktforskning och diverse Bellman-aktiga historier om spännande släkthändelser gled diskussionen istället in på huruvida Per-Albin Hansson var bigamist. I sann statsvetaranda började vi genast att umgås med gudarna, det vill säga definiera.


"Att definiera är att umgås med gudarna” – Sokrates


Axel konstaterade att vi bör leta efter genus proximum, en Schumpetersk definition baserad på minsta gemensamma nämnaren hos alla bigamityper. Efter många turer fram och tillbaks lyckades vi hitta en som hela sällskapet kunde ställa sig bakom, sammanfattad i one-linern ”Mutual knowledge – mutual acknowledgement”. A har ett förhållande till B1 och B2. För att detta ska kunna klassas som bigami i sin minimumdefinition behöver några kriterier vara uppfyllda. B1 måste känna till A:s förhållande med B2 men måste även veta att B2 känner till A:s förhållande med B1 och vice versa. Detta är mutual knowledge – alla tre inblandade känner till alla inblandades relationer till varandra. Men detta är inte tillräckligt eftersom det skulle kunna vara en avslöjad och eventuellt ignorerad otrohet som uppfattas som illegitim men som ändå tillåts pågå. Därför behövs mutual acknowledgement som bygger på sex stycken erkännanden. A erkänner båda sina förhållanden till B1 respektive B2 som legitima. B1 erkänner både sitt förhållande till A och A:s förhållande till B2 som legitimt. B2 erkänner både sitt förhållande till A och A:s förhållande till B1 som legitimt. Denna minimumdefinition är blind för förhållanden så som boendeform, lagenligt och formellt giftermål, barn osv.


Med denna definition konstaterade vi att Per-Albin Hansson sannolikt inte var bigamist eftersom det är oklart huruvida den ena partnern kände till det andra förhållandet och osannolikt att hon, om hon gjort det, skulle ha erkänt det som legitimt.


Vetenskapen mötte sedan galenskapen och diskussionen spårade ur (ytterligare?). Ett bigamiförhållande liknades vid en vattenmolekyl med en syreatom och två väteatomer. Syreatomen i förhållandet skulle då kallas bigam och väteatomerna för bigamider (inspirerat från klor respektive klorid). Vi teoretiserade vidare hur flera bigamiförhållanden skulle kunna sättas ihop likt atomer i stora molekyler eller rent av ringar där varje bigams båda bigamider i sin tur är bigamer och bigamider i var sina ytterligare två förhållanden och där varje bigam då har två bigamester (dom närmast i ringen och relationsledet) och en eller två bigaminster (den eller dom i diametralt motsatt position i ringen av bigamiförhållanden, längst bort i relationsledet). Bigamostrar och bigamorfäder kom in och diskussionen avslutades, stannade några kilometer vid sidan av rälsen. Det var dock ytterst underhållande och samtidigt intellektuellt stimulerande med mycket abstrakt tänkande. Även Palermos (eller Palermds) gäster vid andra bord tycktes följa vår diskussion med stort nöje och uppmärksamhet.

Av Nandi - 14 mars 2011 17:00


En kamrat i gymnasiet var ganska dålig på att hålla sig till skrivregler, slarvade med meningsbyggnad, missade lite punkter och särskrev titt som tätt. Detta till trots bloggade han, och han bloggade relativt framgångsrikt. Många var vi som vek oss av skratt när vi läste och därefter otåligt väntade på nästa inlägg. Vi skrattade inte åt hans skrivfel. Vi skrattade åt hans iakttagelser och budskap, hans sarkasm och träffande beskrivning och vi kunde klart och tydligt höra hans röst och se hans miner och gester när vi läste dom karaktäristiska texterna. Ingen av oss andra hade samma förmåga att så tydligt sätta vår personliga prägel på text efter text. Att vi var bättre på att hantera det skriftliga språket korrekt utgjorde snarare ett hinder än en fördel.
Jag tycker att det är stor skillnad på att skriva korrekt och att vara duktig på att skriva. I det förstnämnda fallet är själva skriften ett mål i sig, en slutprodukt, ett prov på kunskap. I det senare fallet är skriften bara är ett verktyg, ett medel för att förmedla någonting annat, något större. Man kan skriva enligt konstens alla regler, med korrekt kommatering och utan syftningsfel, men utfallet kan bli platt och opersonligt, långt ifrån att beröra eller locka till skratt och utan att lämna läsaren i en stunds begrundan efter avslutet.
En enkel text kan väcka hopp och inspirera, öppna ögonen på människor. Den kan skapa bråk och provocera, lyfta undertryckta känslor. Rätt ord vid rätt tillfälle kan ge tröst och läka sår, men fel ord vid fel tillfälle kan riva upp gamla. Det kan vara lätt att falla offer för textmässig fåfänga och estetik. Är det inte korrekt och vackert enligt något ”objektivt” mått låter vi det kanske hellre stanna inne. Inbillningar om brist på ord eller kanske ordens brister får oss att hålla våra budskap inlåsta. Många klagar på att bloggandet har släppt lös en våg av massa skräp. Visst är det så att det finns mycket skräp, jag är den siste att hurra för kissie, blondinbella eller snubben som skriver om hur många kilo han pressade på gymmet eller vilka nya högtalare han satt in i bilen. Men tack vare den tillåtande atmosfären sänker vi tröskeln och gör det möjligt för fler att komma till tals, pröva sina vingar som skribenter och uppleva frihetskänslan när orden och känslorna får en plats att komma fram på. Vi andra kan få inblick i den blyges tankar och den falskes känslor, tillgång till sådant som världen tidigare ofta gått miste om.
Alla har vi idéer, tankar, berättelser och känslor. Låt inte prestationskrav begränsa din frihet till uttryck och beröva din omvärld från det du har att säga.

En kamrat i gymnasiet var ganska dålig på att hålla sig till skrivregler, slarvade med meningsbyggnad, missade lite punkter och särskrev titt som tätt. Detta till trots bloggade han, och han bloggade relativt framgångsrikt. Många var vi som vek oss av skratt när vi läste och därefter otåligt väntade på nästa inlägg. Vi skrattade inte åt hans skrivfel. Vi skrattade åt hans iakttagelser och budskap, hans sarkasm och träffande beskrivning och vi kunde klart och tydligt höra hans röst och se hans miner och gester när vi läste dom karaktäristiska texterna. Ingen av oss andra hade samma förmåga att så tydligt sätta vår personliga prägel på text efter text. Att vi var bättre på att hantera det skriftliga språket korrekt utgjorde snarare ett hinder än en fördel.


För mig är det stor skillnad på att skriva korrekt och att vara duktig på att skriva. I det förstnämnda fallet är själva skriften ett mål i sig, en slutprodukt, ett prov på kunskap. I det senare fallet är skriften bara är ett verktyg, ett medel för att förmedla någonting annat, något större. Man kan skriva enligt konstens alla regler, med korrekt kommatering och utan syftningsfel, men utfallet kan bli platt och opersonligt, långt ifrån att beröra eller locka till skratt och utan att lämna läsaren i en stunds begrundan efter avslutet.


En enkel text kan väcka hopp och inspirera, öppna ögonen på människor. Den kan skapa bråk och provocera, lyfta undertryckta känslor. Rätt ord vid rätt tillfälle kan ge tröst och läka sår, men fel ord vid fel tillfälle kan riva upp gamla. Det kan vara lätt att falla offer för textmässig fåfänga och estetik. Är det inte korrekt och vackert enligt något ”objektivt” mått låter vi det kanske hellre stanna inne. Inbillningar om brist på ord eller kanske ordens brister får oss att hålla våra budskap inlåsta.


Många klagar på att bloggandet har släppt lös en våg av massa skräp. Visst är det så att det finns mycket skräp, jag är den siste att hurra för kissie, blondinbella eller snubben som skriver om hur många kilo han pressade på gymmet eller vilka nya högtalare han satt in i bilen. Men tack vare den tillåtande atmosfären sänker vi tröskeln och gör det möjligt för fler att komma till tals, pröva sina vingar som skribenter och uppleva frihetskänslan när orden och känslorna får en plats att komma fram på. Vi andra kan få inblick i den blyges tankar och den falskes känslor, tillgång till sådant som omvärlden under tidigare generationer ofta gått miste om.


Alla har vi idéer, tankar, berättelser och känslor. Låt inte prestationskrav begränsa din frihet till uttryck och beröva din omvärld från det du har att säga.


Av Nandi - 5 mars 2011 23:08


Aktuell status: Småont i högeraxeln efter att på parkouren ha gjort för många ”kongs” (kasta sig framstupa över i detta fall en hög plint och liggandes på mage i luften skjuta ifrån ordentligt med armarna mot plinten för att flyga längre och förflytta kroppen på så sätt att man landar på fötterna på golvet på andra sidan), nöjd eftersom jag har en thermos full med yogi-te på skrivbordet, trött eftersom jag betar av den strida strömmen vetenskapliga artiklar som ingår i kurslitteraturen och avslappnad efter att ha tagit en paus i läsandet och suttit och garvat för mig själv i drygt en timme framför Jackass 3.
Funderar på: Vad jag ska göra imorgon med sojabönorna jag lagt i blöt under natten och ifall jag kanske skulle ta och skriva ett Göteborg vs Uppsala-inlägg ur studiesynpunkt någon dag snart.
Planerar: Att skaffa sommarjobb under ~5 veckor i Visby (Intersport kontaktat, DestinationGotland reservplan).
Vill: Ha fler än två föreläsningar i veckan och att Kadaffi tar livet av sig.
Lyssnar på: Pepplåten med skönaste videon, varför har jag inte hört talas om dom tidigare?

Aktuell status: Småont i högeraxeln efter att på parkouren ha gjort för många ”kongs” (kasta sig framstupa över i detta fall en hög plint och liggandes på mage i luften skjuta ifrån ordentligt med armarna mot plinten för att flyga längre och förflytta kroppen på så sätt att man landar på fötterna på golvet på andra sidan), nöjd eftersom jag har en thermos full med yogi-te på skrivbordet, trött eftersom jag betar av den strida strömmen vetenskapliga artiklar som ingår i kurslitteraturen och avslappnad efter att ha tagit en paus i läsandet och suttit och garvat för mig själv i en och en halv timme framför Jackass 3.


Funderar på: Vad jag ska göra imorgon med sojabönorna jag lagt i blöt under natten och ifall jag kanske skulle ta och skriva ett "Göteborg vs Uppsala"-inlägg ur studiesynpunkt någon dag snart.


Planerar: Att skaffa sommarjobb under ~5 veckor i Visby (Intersport kontaktat, DestinationGotland reservplan).


Vill: Ha fler än två föreläsningar i veckan och att Kadaffi tar livet av sig.


Lyssnar på: Pepplåten med skönaste videon, varför har jag inte hört talas om dom tidigare?



Av Nandi - 25 februari 2011 22:14


Jag har en liten pitch. Lyssna.
//:Är du också trött på att va rädd, för våld terrorister och annat drägg?
Är du trött på osäkerheten, till och med hemma i lägenheten?://
Får jag presentera en affärsidé? En grej som kan lösa alla världens problem. Brott: inhemska, gränsöverskridande, all typ av våld där människor blir lidande. Min produkt ersätter kontanter, skyddar tillgångarna bättre än banken. Ser till att ingen fuskar med försäkringskassan. Matbutik, kö eller cash vid kassan. Illegal invandring, bevakning med gränser, behöver inte gömma oss bakom nåt stängsel. Den har så många användningsområden, listan bara fylls på sen jag kom på den. Glöm bort brottsrätt en gång för alla, min produkt anger vem som ska kallas. Varenda våldtäktsman åker dit. Uppklaringsprocent [så] att dom låter bli.
//:Är du också trött på att va rädd, för våld terrorister och annat drägg?
Är du trött på osäkerheten, till och med hemma i lägenheten?://
//:Vi kan lösa alla problem – ett nytt system där alla är med. Allt du behöver är ett litet chip. Litet ingrepp så gott som smärtfritt.://
Har du rent mjöl i påsen ja då kan du vara helt lugn, rent mjöl i påsen ja då kan du vara helt lugn. Den som snackar om integritet måste va helt skum. Rent mjöl i påsen ja då kan du vara helt lugn.
Låt mig berätta vad som är soft med chippet. Sjukjournal, ID-kort, brottsregister. GPS, portnyckel färdbevis. Sparkonto, VISA-kort, cash, kredit. Farthållare, körkort, alkolås. Låter otroligt med allt det går. Är du övertygad? Det här är bara början. Snack om integritet, det är bara smörja. Fråga dig själv hur säker vår värld är? Din hälsa, för chippet mäter dina värden. Kollar järnet, trycket, blodsockret. Kan till och med varna innan blodproppen. Det här är produkten som räddar liv. Kan inte komma på nåt som är negativt. Vi ser att utvecklingen går åt ett håll, kan va redo för lansering år 2012.
//:Vi kan lösa alla problem – ett nytt system där alla är med. Allt du behöver är ett litet chip. Litet ingrepp så gott som smärtfritt.://
Har du rent mjöl i påsen ja då kan du vara helt lugn, rent mjöl i påsen ja då kan du vara helt lugn. Den som snackar om integritet måste va helt skum. Rent mjöl i påsen ja då kan du vara helt lugn.
Kom ihåg var du hörde det först.
//:Kom ihåg var du hörde det först, det här förslaget behöver din röst.://


Jag har en liten pitch. Lyssna.


//:Är du också trött på att va rädd, för våld terrorister och annat drägg? Är du trött på osäkerheten, till och med hemma i lägenheten?://


Får jag presentera en affärsidé? En grej som kan lösa alla världens problem. Brott: inhemska, gränsöverskridande, all typ av våld där människor blir lidande. Min produkt ersätter kontanter, skyddar tillgångarna bättre än banken. Ser till att ingen fuskar med försäkringskassan. Matbutik, kö eller cash vid kassan. Illegal invandring, bevakning med gränser, behöver inte gömma oss bakom nåt stängsel. Den har så många användningsområden, listan bara fylls på sen jag kom på den. Glöm bort brottsrätt en gång för alla, min produkt anger vem som ska kallas. Varenda våldtäktsman åker dit. Uppklaringsprocent [så] att dom låter bli.


//:Är du också trött på att va rädd, för våld terrorister och annat drägg? Är du trött på osäkerheten, till och med hemma i lägenheten?://


//:Vi kan lösa alla problem – ett nytt system där alla är med. Allt du behöver är ett litet chip. Litet ingrepp så gott som smärtfritt.://


Har du rent mjöl i påsen ja då kan du vara helt lugn, rent mjöl i påsen ja då kan du vara helt lugn. Den som snackar om integritet måste va helt skum. Rent mjöl i påsen ja då kan du vara helt lugn.


Låt mig berätta vad som är soft med chippet. Sjukjournal, ID-kort, brottsregister. GPS, portnyckel färdbevis. Sparkonto, VISA-kort, cash, kredit. Farthållare, körkort, alkolås. Låter otroligt med allt det går. Är du övertygad? Det här är bara början. Snack om integritet, det är bara smörja. Fråga dig själv hur säker vår värld är? Din hälsa, för chippet mäter dina värden. Kollar järnet, trycket, blodsockret. Kan till och med varna innan blodproppen. Det här är produkten som räddar liv. Kan inte komma på nåt som är negativt. Vi ser att utvecklingen går åt ett håll, kan va redo för lansering år 2012.


//:Vi kan lösa alla problem – ett nytt system där alla är med. Allt du behöver är ett litet chip. Litet ingrepp så gott som smärtfritt.://


Har du rent mjöl i påsen ja då kan du vara helt lugn, rent mjöl i påsen ja då kan du vara helt lugn. Den som snackar om integritet måste va helt skum. Rent mjöl i påsen ja då kan du vara helt lugn.


Kom ihåg var du hörde det först.


//:Kom ihåg var du hörde det först, det här förslaget behöver din röst.://


Av Nandi - 24 februari 2011 21:00




Idag omgärdades universitets stora huvudbyggnad av runt sex polisbilar och en piket. Vissa områden var avspärrade och poliser stod posterade utanför alla ingångar. Normalt sett går man bara in och hänger av sig ytterkläder inne i hörsalarna längs väggen, så var enligt utsago till och med fallet när FN:s generalsekreterare var på besök förra året. Idag var man dock tvungen att gå till garderoben och lämna in både ytterkläder och eventuell handväska. Dubbla kontroller av ID samt förbokad och personnummer-registrerad biljett ersatte den vanliga, enkla kontrollen av medlemskort. En metalldetektor hade ställts upp och vissa blev visiterade av polisen. Kraftiga män med bister uppsyn i propra kostymer rörde sig i byggnaden. Säkerhetsinsatserna som fakturerades till universitetet uppgick till mellan 25-30 tusen kronor. Det var föreläsning med Utrikespolitiska Föreningen i Uppsala och kvällens föreläsare hette Benny.
Enligt säkerhetspolisen är Benny den person i Sverige som har allra störst hotbild mot sig. Större än både Vilks, Reinfeldt och Åkesson. Därav alla säkerhetsprocedurer. Säkerhetskontrollen öppnade två timmar innan föreläsningen skulle börja. Jag gick in när knappt en timme återstod och snackade lite med några klasskamrater innan jag gick genom detektorn och in i salen. På mig hade jag, i brist på en symbolisk sjal, min Gandhi-t-shirt. Temat var "Stability within Instability - Israel and the Middle East" och Benny är den israeliska ambassadören i Sverige och Gandhi sympatiserade starkt med dom förtryckta judarna men var tydlig med att en eventuell judisk stat enligt honom enbart fick upprättas efter arabernas godkännande och välkomnande och aldrig någonsin med hjälp av militärmakt och hot om våld.
Självklart gjorde ambassadören ett ganska sympatiskt intryck (det är ju ett minimikrav om man aspirerar på en diplomatisk position) men under svaret på en av frågestundens frågor som gällde att FN-resolutionen som ambassadören tidigare hade stött vissa argument på inte alls stödde den gränssättning som Israel idag hävar, höjde han rösten och verkade behärskat irriterad.
Utöver viss skönmålning av Israels ”tålmodiga agerande” och lite väl kraftig svartmålning av exempelvis Hamas sa han en del ganska vettiga saker. Han underströk exempelvis att Israel helhjärtat stödjer en demokratisering av dom omkringliggande länderna, även om dom nya styrena inte är pro-Israel. Det är bättre med demokratier eftersom dom i mycket högre grad är villiga att förhandla än att ta till vapen. På frågan om varför man inte var villiga att samarbeta med demokratiskt valda Hamas så svarade han att det beror på att Hamas är odemokratiska. Dom stödjer inte demokratiska värderingar och rättigheter. Jag medger att det finns en viss poäng i det argumentet, även om jag inte litar helt på att Bennys bild av Hamas var helt neutralt framförd. Jag frågar mig dock om inte Hamas legitimitet och respekt ändå förtjänar att vara markant högre än exempelvis Mubaraks eller Gaddafis, som ju varken var demokratiskt valda eller respekterar demokratiska värderingar och rättigheter? Borde inte världssamfundet behandla Hamas betydligt bättre än vad man har behandlat diktatorer och dess styren?
Här tas Gaddafi emot av världens ledare:
http://svt.se/svt/road/Classic/article/615/jsp/Render.jsp?a=2336080&d=149147&index=0&popup=true
Här möter Mubarak världens ledare:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/bildspecial/mubarak-aren-vid-makten_5909249.svd

Idag omgärdades universitets stora huvudbyggnad av minst sex polisbilar och en piketbuss. Vissa områden var avspärrade och poliser stod posterade utanför alla ingångar. Normalt sett går man bara in och hänger av sig ytterkläder inne i hörsalarna längs väggen, så var enligt utsago till och med fallet när FN:s generalsekreterare var på besök förra året. Idag var man dock tvungen att gå till garderoben och lämna in både ytterkläder och eventuell handväska. Dubbla kontroller av ID samt förbokad och personnummer-registrerad biljett ersatte den vanliga, enkla kontrollen av medlemskort. En metalldetektor hade ställts upp och vissa blev visiterade av polisen. Kraftiga män med bister uppsyn i propra kostymer rörde sig i byggnaden. Säkerhetsinsatserna som fakturerades till universitetet uppgick till mellan 25-30 tusen kronor. Det var föreläsning med Utrikespolitiska Föreningen i Uppsala och kvällens föreläsare hette Benny.

Enligt säkerhetspolisen är Benny den person i Sverige som har allra störst hotbild mot sig. Större än både Vilks, Reinfeldt och Åkesson. Därav alla säkerhetsprocedurer. Säkerhetskontrollen öppnade två timmar innan föreläsningen skulle börja. I vanliga fall brukar man komma dit runt tio minuter innan föreläsningen börjar. Jag gick in när knappt en timme återstod och snackade lite med några klasskamrater innan jag gick genom detektorn och in i salen. På mig hade jag, i brist på en symbolisk sjal, min Gandhi-t-shirt. Temat var "Stability within Instability - Israel and the Middle East" och Benny är den israeliska ambassadören i Sverige. Gandhi sympatiserade starkt med dom förtryckta och förföljda judarna efter andra världskriget men var tydlig med att en eventuell judisk stat enligt honom enbart fick upprättas efter arabernas godkännande och välkomnande och aldrig någonsin med hjälp av militärmakt och hot om våld.

Självklart gjorde ambassadören ett ganska sympatiskt intryck (det är ju ett minimikrav om man aspirerar på en diplomatisk position) men under svaret på en av frågestundens frågor som gällde att FN-resolutionen som ambassadören tidigare hade stött vissa argument på inte alls stödde den gränssättning som Israel idag hävar, höjde han rösten och verkade behärskat irriterad.

Utöver viss skönmålning av Israels ”tålmodiga agerande” och lite väl kraftig svartmålning av exempelvis Hamas sa han en del ganska vettiga saker. Han underströk exempelvis att Israel helhjärtat stödjer en demokratisering av dom omkringliggande länderna, även om dom nya styrena inte är pro-Israel. Det är bättre med demokratier eftersom dom i mycket högre grad är villiga att förhandla än att ta till vapen. På frågan om varför man inte var villiga att samarbeta med demokratiskt valda Hamas så svarade han att det beror på att Hamas är odemokratiska. Dom stödjer inte demokratiska värderingar och rättigheter. Jag medger att det finns en viss poäng i det argumentet, även om jag inte riktigt tror att Bennys bild av Hamas var helt neutralt framförd. Jag frågar mig dock om inte Hamas legitimitet och respekt ändå förtjänar att vara markant högre än exempelvis Mubaraks eller Gaddafis, som ju varken var demokratiskt valda eller respekterar demokratiska värderingar och rättigheter? Borde inte världssamfundet behandla Hamas, i egenskap av valda i ett fritt och rättvist val, betydligt bättre än vad man har behandlar diktatorer och dess styren? Man kan ju tvista om ifall det är diktatorerna som behandlas för bra eller om det är Hamas som behandlas för dåligt, men skillnaden i behandling tycks orättfärdig och felvänd oavsett åt vilket håll man vill justera det.

Här är ett bildspel från när Gaddafi tas emot av världens ledare.

Här möter Mubarak världens ledare:




Av Nandi - 21 februari 2011 21:42

Stabilitet och trygghet, det är när man har minst fem olika sorters te, när lådan med kryddor är proppfull, när skafferiet är fyllt med ekologiska kikärter, linser, kidneybönor och sojabönor och när det ligger två kilo vildsvinsfärs och ett halvt kilo älgfärs i frysen. Jag har varit hemma i Göteborg och bunkrat upp med saker som inte fick plats i packningen när jag flyttade. Och hälsat på mamma och Lars såklart! En drygt åtta timmar lång bussresa med enbart och uteslutande en flaska drickyoghurt till mat och dryck tog mig dit. Vi reste genom fyra olika klimatzoner. I början av resan var det extremt varmt, värmen bolmade upp från elementen och effekten förstärktes av en dator med SVT Play’s ”En idiot på resa” (jag?) på i knät. I takt med att chaufförerna byttes ut längs vägen sjönk dock temperaturen i omgångar tills den nådde angenäm kyla i slutet. Jag tänkte att vi skulle göra något lite längre stopp någonstans på vägen men på långstoppet i Mariestad på tre minuter var det ingen idé att ens försöka springa iväg och köpa något att äta.


På lördagen överlämnade jag först högtidligt ett dokument av juridisk karaktär till Denise helsköna flatmate Martina, som agerar mellanhand, och stod en stund och snackade med henne på hållplatsen innan hon tog bussen in till station. Eftersom jag tycker det är så roligt att skriva fullmakter (den är den andra jag skriver på två månader) så ska Denise, som var i Stockholm vid tidpunkten, få hämta ut min tenta åt mig i Göteborg är det tänkt!


En stund senare gjorde mamma mig sällskap ner på stan i jakt på byxor. Efter att ha gått runt och letat i evigheter i olika butiker började jag få panik/spader (vi hade kollat typ tre-fyra butiker!) och tappa hoppet om att hitta den typen av byxor jag var på jakt efter. I rulltrappan upp till Stadium förberedde jag mig på att föreslå att vi skulle lägga ner projektet men då kom Warp till min undsättning. Jag lyckades hitta EXAKT den typen av byxor jag ville ha. Tyget var rätt tjocklek och tyngd på, dom var slappa/pösiga, precis rätt modell och lite lätt skrynkliga, dom hade dragkedja i gylfen, dom gick att ha utan bälte, dom hade fickor på utsidan av låren med tryckknappar och inte cp-knappar på, samt ett snöre att snörpa ihop byxorna med både i midjan och nere vid anklarna. Precis alla dom kraven hade jag visualiserat innan och byxorna uppfyllde varenda ett! Dessutom fanns dom i rätt färger och kostade under 300:-. Det hela kändes smått overkligt och jag passade på att köpa två stycken i olika färger. Man vill ju att det ska gå så lång tid som möjligt innan man behöver plåga sig själv med att gå i klädbutiker igen!


Söndagen gick till att packa allt inför avfärd och att göra iordning det nya rummet. När jag flyttade från Göteborg bodde jag i gillestugan i källaren men nu när jag kom tillbaks hade jag bytt rum med Lars son Simon så nu bor jag högst upp istället i ett minst lika najs rum! Tåget tog mig hemifrån Göteborg och hem till Uppsala (Visby är också hem) utan byten och idag har jag börjat med den nya delkursen ”Svensk politik och förvaltning” som känns mycket lovande! Dessutom har jag kokat sojabönor i tre timmar som jag eventuellt tänkte göra biffar av imorgon. Efter några överkokningar och nära på en torrkokning så satte jag mig till slut ute i köket med kurslitteraturen och en kopp te så att jag kunde ”vakta” bönorna medan dom kokade. Klara blev dom lagom till Utrikespolitiska Föreningens föreläsning av en imam på ämnet terrorism. På torsdag är det Israels ambassadör som föreläser. UF-föreläsningarna (två i veckan) är ett mycket trevligt inslag i den uppsaliga vardagen!

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2011
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

RSS


Skapa flashcards