Man kan nog säga att jag återupptäckt Led Zeppelin lite dom senaste dagarna; bandet som jag var helt förtrollad av under senare delen av mellanstadiet och början av högstadiet. Dom har fått stå tillbaks lite för nyare och ofta hårdare musik dom senaste åren, men jag har aldrig tröttnat på dom. Nu har jag dock börjat lyssna på dom mer igen, och samma rysningar som förr går genom kroppen när Page spelar solot i Stairway to Heaven eller när Plant känslosamt sjunger den hjärtskärande vackra Babe I'm Gonna Leave You. Ibland känner jag bara för att fokusera på Bonhams otroliga känsla och finess vid trummorna som han visar på genomgående i princip alla låtar, men som man renodlat kan lyssna på i Moby Dick under det nästan 20 minuter långa trummsolot (den långa versionen på "How the West Was Won"-albumet). Kort version här. Inte heller Jones insats på bas i exempelvis låten What is and What Should Never Be ska underskattas. Dessutom spelar han orgel och keyboard i flera låtar, och har haft stort inflytande över rytmen i låtarna tillsammans med Bonham.

Jag vet inte om jag tycker det är möjligt att ranka musiker, men Jimmy Page anses av många vara en av värdens bästa gitarrister och John Bonham hamnar sällan sämre än 2:a på listor över trumslagare. På min lista över bästa musik (om det nu går att gradera då det beror så mycket på stämning, tillfälle och humör) hamnar nog Led Zeppelin fortfarande högst upp.

När jag lekte runt på Youtube hittade jag detta klipp. Va mäktigt för Grohl att få äran att spela med Page och Jones, och vilken upplevelse att som åskådare få se den kombinationen!

"Nostalgia is like a grammar lesson:  you find the present tense, but the past perfect!" - Owens Lee Pomeroy