Alla inlägg under juni 2010

Av Nandi - 18 juni 2010 08:53

Skriver kort om det i väntan på att andra piratpartister ska göra det. Tiziano Motti säger i en intervju att syftet med Smile29-kampanjen inte är att Google ska spara dina sökningar. Istället är det mycket värre, jag citerar:


– Det ska inte gå att surfa anonymt på internet. Jag vill introducera den så kallade skyddade anonymiteten, säger han och drar ut på de två orden.


Enligt Tiziano Motti måste man hitta en balans på nätet, och det ska ske genom den ”skyddade identiteten”. För att någon ska kunna få tillgång till nätet måste denne identifiera sig genom att skicka in uppgifter till internetoperatören.

Sedan ska varje uppladdning av text, bilder eller videoklipp kunna spåras av myndigheterna. Däremot ska man fortsatt kunna vara anonym gentemot andra internetanvändare.


Alltså pratar han om samma sak som FN/Kinas hemliga initiativ Q6/17 går ut på!

ANNONS
Av Nandi - 10 juni 2010 12:49

Då och då undrar jag hur det skulle kännas att titt som tätt bli kontaktad av vänner som skulle vilja hitta på något. Ta mig inte för en total enstöring, jag har vänner även om dom är bättre än vad dom är många. Men skulle jag välja att sitta och vänta på att någon annan skulle höra av sig till mig, då skulle jag få vänta bra länge. 


Fenomenet blev extra tydligt när jag flyttade från Gotland. Kompisgänget som med hög frekvens hade träffats, sett på film, spelat spel, lagat mat och tältat upplöstes i princip. Dom kompis-LAN som hade hållits åtminstone två till fyra gånger per år upphörde helt. När jag frågade den ene vännen hur den andre mådde eller vad den sysslade med fick jag svaret att dom inte hade träffats sedan jag var där sist.


Rollen som den ständiga initiativtagaren nådde sin kulmen under slutet av högstadiet och början av gymnasiet. Det var något som kom av sig självt, inget jag valde. I början tyckte jag väl mest att det var roligt – att ha en idé och se att man men lite energi och tid kan få andra människor att lägga till dom pusselbitar som behövs för att förverkliga den. Kontakta något som kan fixa lokal och kolla av om det finns intresse hos vännerna; tjata lite mer på personen som fixar lokal så att den verkligen gör det, fråga runt om någon kan ta med sig ljudanläggning, har någon dubbla ljudkort, switch med tillräckligt många portar; tjata på alla inbjudna om tid och plats så att dom kommer ihåg det, kontrollera att alla fixat skjuts, gör en skiss över bordsplacering; kolla om någon som har Comhem bredband kan ta med sitt internet, dra till lokalen lite innan utsatt tid så att man kan hjälpa personen som hyrt lokalen att möblera rätt; sen har man fixat ett LAN.


Straffet man får när man tar initiativ till och arrangerar något som uppskattas av andra är förväntningarna som ställs på en – du blir ofrivilligt utnämnd till Initiativtagare på obestämd framtid. Principen som folk alltid annars (så att det ibland kan gå till överdrift) känner sig tvungna att upprätthålla – bjuder du så är det min tur att bjuda tillbaks nästa gång – upphör helt när det gäller detta. Om någon kan förklara varför så lyssnar jag gärna.


När jag fick ny klass i gymnasiet hade jag som mål att hålla lite lägre profil vad gäller initiativtagning, något som jag till viss mån anser att jag lyckades med då jag kunde dela rollen tillsammans med två andra klasskamrater. Helt och hållet fungerade det dock inte då jag förmodligen är uppfostrad på ett sätt som gör att frustrationen bubblar inom mig dom gånger ingen annan gör något för att få saker att hända. Frågan är om jag ska fortsätta kämpa emot eller om jag helt enkelt ska erkänna att jag är dömd att axla bördan och satsa fullt ut på att göra det istället.

ANNONS
Av Nandi - 2 juni 2010 21:39

Vag gör man sen? Den frågan ställde jag mig själv för ett år sedan, och den frågan ställde sig Gustav nu när jag träffade honom. Imorgon tar han studenten och i övermorgon är han ensam. Ensam ansvarig för sitt framtida liv. Ensam tvungen att ta initiativ. Man kliver på vagnen som en klass men stiger av den som individer. Vännerna man lärt känna i skolan kommer man bara fortsätta träffa och behålla som vänner om man aktivt arbetar för det. Resten får fylla ut vänlistan på MSN och Facebook som en påminnelse om det liv man en gång levde.


Jag är stolt över att kunna säga att jag ett år efter studenten fortfarande har kvar dom allra flesta av dom vänner jag värderade högst. Man träffas och har skoj när man är på ön samtidigt, man utbyter några meningar då ch då på nätet eller mobilen, man saknar varandra när man är på olika håll. När jag tappar eller glider ifrån vänner sörjer jag det djupt och länge, särskilt när man spelat en viktig roll i varandras liv och uppväxt. På rak arm kan jag åtminstone räkna upp fyra personer som jag stått otroligt nära, tidigare ”bästisar” om man nu använder sig av det uttrycket, som jag knappt har kontakt med längre. Man hamnar på olika skolor, byter intressen, flyttar eller blir ovänner. Huruvida vi kommer att återuppta kontakten eller inte får tiden utvisa, men det har hänt mig förr.


Människor förändras och mognar, och man kan ibland hitta tillbaks till varandra. Jag slutade umgås med min överlägset närmaste kompis Gustav i slutet av lågstadiet om jag minns rätt, av anledningar som jag lagt bakom mig. Vi hade då umgåtts jämt och ständigt ända sedan vi var tre år. Jag byggde upp en ny vänskapskrets under mellanstadiet och det var inte förrän i början av högstadiet som jag och Gustav sökte oss tillbaks till varandra igen. Om det är någon idag som känns som en bror till mig så är det han. Därför är jag sen med att ge upp hoppet om att lära känna gamla vänner på nytt, men jag vet att det inte sker av sig självt.


Jag är inte den som skaffar nya vänner på löpande band och jag tror inte på att nya vänner helt skulle kunna kompensera för gamla, bara komplettera. Om jag inte skulle ha kvar vänner från dom olika epokerna i mitt liv så skulle det nog få mig att känna mig vilsen, men säkerligen skulle det underlätta för en att förändra sig och byta roll om det nu är vad man vill. Förväntningar utifrån kan ju både vara en trygghet och ett fängelse och upplevs nog som lite av båda delarna av dom allra flesta. Men mina gamla vänner skulle jag inte vilja offra för några rollbyten i världen och jag hoppas att dom känner likadant. Det är svårt att ångra sig om man väl valt att göra det.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se