Då och då undrar jag hur det skulle kännas att titt som tätt bli kontaktad av vänner som skulle vilja hitta på något. Ta mig inte för en total enstöring, jag har vänner även om dom är bättre än vad dom är många. Men skulle jag välja att sitta och vänta på att någon annan skulle höra av sig till mig, då skulle jag få vänta bra länge. 

Fenomenet blev extra tydligt när jag flyttade från Gotland. Kompisgänget som med hög frekvens hade träffats, sett på film, spelat spel, lagat mat och tältat upplöstes i princip. Dom kompis-LAN som hade hållits åtminstone två till fyra gånger per år upphörde helt. När jag frågade den ene vännen hur den andre mådde eller vad den sysslade med fick jag svaret att dom inte hade träffats sedan jag var där sist.

Rollen som den ständiga initiativtagaren nådde sin kulmen under slutet av högstadiet och början av gymnasiet. Det var något som kom av sig självt, inget jag valde. I början tyckte jag väl mest att det var roligt – att ha en idé och se att man men lite energi och tid kan få andra människor att lägga till dom pusselbitar som behövs för att förverkliga den. Kontakta något som kan fixa lokal och kolla av om det finns intresse hos vännerna; tjata lite mer på personen som fixar lokal så att den verkligen gör det, fråga runt om någon kan ta med sig ljudanläggning, har någon dubbla ljudkort, switch med tillräckligt många portar; tjata på alla inbjudna om tid och plats så att dom kommer ihåg det, kontrollera att alla fixat skjuts, gör en skiss över bordsplacering; kolla om någon som har Comhem bredband kan ta med sitt internet, dra till lokalen lite innan utsatt tid så att man kan hjälpa personen som hyrt lokalen att möblera rätt; sen har man fixat ett LAN.

Straffet man får när man tar initiativ till och arrangerar något som uppskattas av andra är förväntningarna som ställs på en – du blir ofrivilligt utnämnd till Initiativtagare på obestämd framtid. Principen som folk alltid annars (så att det ibland kan gå till överdrift) känner sig tvungna att upprätthålla – bjuder du så är det min tur att bjuda tillbaks nästa gång – upphör helt när det gäller detta. Om någon kan förklara varför så lyssnar jag gärna.

När jag fick ny klass i gymnasiet hade jag som mål att hålla lite lägre profil vad gäller initiativtagning, något som jag till viss mån anser att jag lyckades med då jag kunde dela rollen tillsammans med två andra klasskamrater. Helt och hållet fungerade det dock inte då jag förmodligen är uppfostrad på ett sätt som gör att frustrationen bubblar inom mig dom gånger ingen annan gör något för att få saker att hända. Frågan är om jag ska fortsätta kämpa emot eller om jag helt enkelt ska erkänna att jag är dömd att axla bördan och satsa fullt ut på att göra det istället.