Rädslan finns i olika former och styrkor, men den är så gott som ständigt närvarande. Den kan yttra sig som osäkerhet och nervositet, som konformitet och seriositet, som ensamhet eller ständigt behov av sällskap. Det är den jag utmanar när jag gör något nytt eller okänt, när jag gör något som jag inte säkert kan förutse följderna av. Det är den jag utmanar när jag pratar med någon jag inte känner så väl. När jag tackar ja till en inbjudan eller bjuder in någon annan. När jag medvetet väljer plats i föreläsningssalen. Det är rädslan jag utmanar när jag prövar mina fördomar. När jag tar upp ett känsligt ämne till diskussion. När jag väljer något klädesplagg som sticker ut. Det är rädslan jag utmanar när jag ger en komplimang till någon. När jag erbjuder mig att hjälpa någon. När jag skriver det här.

Men det är också rädslan som hindrar mig. Det är den som hindrar mig från att vara helt och hållet öppenhjärtig, varm och välkomnande av rädsla för att bli besviken eller göra människor obekväma. Hindrar mig från att be om en kram när jag skulle vilja ha det. Hindrar mig från att öppet visa min okunnighet eller osäkerhet på vissa områden. Det är den som hindrar mig från att öppet ifrågasätta vissa av professorns påståenden så hårt som jag borde. Hindrar mig från att visa rättmätig uppskattning till alla underbara människor jag har i min omgivning. Hindrar mig från att visa alla mina känslor eller hela min entusiasm.

Som tur är går rädslan alltid att utmana. Det tar lång tid, det går ett litet steg i taget, men det går.

“Fear makes strangers of people who would be friends.” - Shirley Maclaine