Jag har återupptäckt friheten i att blogga. Eller egentligen har jag aldrig glömt den, jag har bara inte efter resor och omvälvande omständigheter åter omvandlat insikten till handling igen, jag vet inte riktigt varför. Rädsla för skrivkramp kanske. För det är väldigt jobbigt när man både själv höjt förväntningarna till en nivå i stil med ”ett inlägg minst varannan dag”, samtidigt som man förväntar sig att även andra förväntar sig det av en. Att människor eventuellt läser det man skriver är ju både bloggandets välsignelse och förbannelse. Förbannelse just på så sätt att man har andras förväntningar på sig och att man i vissa fall är begränsad i vad man kan skriva (man kan inte snacka skit om folk eller säga saker man inte öppet står för). Välsignelse på så sätt att man får chans att berika andras vardag, sporra till diskussion, få stöd eller uppskattning, men också på så sätt att man (förutsatt att man har ett hum om vem som läser) kan mer eller mindre tydligt skriva om saker som man kanske kan relatera till faktiska händelser men som man av en eller annan anledning inte framförde där och då. Reflektioner, uppskattning, reaktioner, besvikelse eller kanske något annat som man tycker är för svårt att få fram i vardagssituationer, ansikte mot ansikte. Man får chans att visa upp en sida av sig själv som kanske skulle ta längre tid för andra att upptäcka annars.

Att jag kanske är bekväm med tystnad i högre utsträckning än många andra, typ det som folk kallar ”obekväm tystnad” (angående tystnad, läs gärna detta inlägg från början av förra året som jag, om jag får lov att berömma mig själv, fortfarande tycker är läsvärt), eller att jag väldigt gärna kan tramsa eller ha djupa, filosofiska och uppriktiga samtal eller samtal om känslor men tycker det är svårare med vanligt kallprat.

Intresseklubben kan för övrigt få anteckna att jag idag läst det kommunistiska manifestet samt två kapitel i boken Politiskt tänkande, jag har sett Life-avsnittet om däggdjur, jag gick i morgonrock och tofflor från kl 8 till 14-tiden, jag har redan fått ett blogg-fan (:D), jag har under en kort promenad njutit av den sköna kylan ute (vad har hänt med mig egentligen?) och av en brasa inne. Nu är det dags för te, och det är najs!