Alla inlägg under november 2010

Av Nandi - 17 november 2010 10:23

Rädslan finns i olika former och styrkor, men den är så gott som ständigt närvarande. Den kan yttra sig som osäkerhet och nervositet, som konformitet och seriositet, som ensamhet eller ständigt behov av sällskap. Det är den jag utmanar när jag gör något nytt eller okänt, när jag gör något som jag inte säkert kan förutse följderna av. Det är den jag utmanar när jag pratar med någon jag inte känner så väl. När jag tackar ja till en inbjudan eller bjuder in någon annan. När jag medvetet väljer plats i föreläsningssalen. Det är rädslan jag utmanar när jag prövar mina fördomar. När jag tar upp ett känsligt ämne till diskussion. När jag väljer något klädesplagg som sticker ut. Det är rädslan jag utmanar när jag ger en komplimang till någon. När jag erbjuder mig att hjälpa någon. När jag skriver det här.

Men det är också rädslan som hindrar mig. Det är den som hindrar mig från att vara helt och hållet öppenhjärtig, varm och välkomnande av rädsla för att bli besviken eller göra människor obekväma. Hindrar mig från att be om en kram när jag skulle vilja ha det. Hindrar mig från att öppet visa min okunnighet eller osäkerhet på vissa områden. Det är den som hindrar mig från att öppet ifrågasätta vissa av professorns påståenden så hårt som jag borde. Hindrar mig från att visa rättmätig uppskattning till alla underbara människor jag har i min omgivning. Hindrar mig från att visa alla mina känslor eller hela min entusiasm.

Som tur är går rädslan alltid att utmana. Det tar lång tid, det går ett litet steg i taget, men det går.

“Fear makes strangers of people who would be friends.” - Shirley Maclaine

ANNONS
Av Nandi - 16 november 2010 23:15

Det är omöjligt att inte häpna över naturens små mirakel när man tittar på BBC:s Life-serie. Små grodor som bär ynglen på ryggen högt upp i träden för att kunna lägga dom i vattenpölarna som bildas mellan bladen i en viss växt. Skyddslösa ödlor som springer runt kutryggiga med höga kliv för att efterlikna en giftig skalbagge och undvika att bli uppätna. Möss med snabel som bygger ett nät av små stigar för att snabbt kunna springa därifrån när fara närmar sig. Kameleonter i underbara färger med händer som tjocka lovikavantar som blixtsnabbt skjuter ut sin klibbiga tunga och fångar insekter. Fladdermöss som vallfärdar från alla möjliga håll till en och samma plats för att äta mango.


Uppfinningsrikedomen och variationen är oändlig. Vem var den första grodan som hittade vattenpölarna uppe i träden? Vilken ödla kom först på att man kunde imitera en skalbagges gångstil för att undvika attacker? Vem var den första fladdermusen som flög dit mangon växer?


Man blir ödmjuk inför dom otroliga livsformer som man delar värld med utan att veta det. Varför behöver vi fundera på om det finns liv på andra planeter när vi inte ens har lärt känna alla dom som bor här? Varför ska vi hitta liv någon annanstans när vi inte ens lärt oss respektera det liv som finns här? Det är lätt att bli fientlig mot mänskligheten när man ser dess grymhet. Vi lär barnen klappa katten snällt men äter sedan kycklingen. Vi lär barnen gå ut med hunden men stänger in grisen. Vi lär barnen att inte plocka bort ben och vingar på flugan men utför experiment på råttor och apor. Varför denna motsägelsefullhet? Varför ska barn ta ett större moraliskt ansvar än vuxna? Är det möjligvis så att vi vill försöka rentvå våra samveten och har en svag förhoppning om att nästa generation kanske inte ska växa upp och bli lika ond som denna?


Om dom små söta barnen ändå ska växa upp till köttätande individer som äter medicin och sminkar sig med smink som testats på djur, som får en transplantation som först har testats på råttor och som stänger in katten i lägenheten när dom går jobbet, varför då ge dom dåligt samvete genom att lära dom vad som "egentligen" är det rätta?


Tack till Jakob Jennerholm Hammar som stod för tips på dagens blogg-topic (aka räddning från idétorka): Söta små djur.

ANNONS
Av Nandi - 15 november 2010 16:16

Denise berättade idag om hur svårt hon har att bara ta det lugnt och göra ingenting. Hon målade upp en spännande tillvaro där det alltid finns saker hon vill göra, saker som på ett eller annat sätt är produktiva, en tillvaro där tiden verkligen utnyttjas. Denna tillvaro känns för mig idag väldigt främmande, vilket fick mig att fundera. Nedan kontrasterar jag två grova generaliseringar.

Jag fascineras av människor
som är så driftiga, som tar tag i saker, är nyfikna på världen och som lyckas hålla en mängd bollar i luften samtidigt. Inte bara lyckas många av dom hålla en mängd bollar i luften, vissa känner till och med ett trängande behov av att alltid ha det så. Rastlösheten slår till så fort och tvingar sinnet att snabbt komma på något nytt att göra, något produktivt och i dom flesta fall meningsfullt. Så stor värld, så lite tid, varför ödsla den i tysthet och vila? När världen dukar upp alla möjliga nöjen och intressanta aktiviteter, hur kan man då välja att ligga i sängen och glo upp i taket? Hur kan det vara möjligt att välförtjänt luta sig tillbaka och säga att man gjort sitt när det ständigt finns mer att uträtta, nytt att lära sig, kläder att tvätta, en chans att göra någon glad eller sig själv stolt? Vad ger det världen att se en film? Vad ger det dig att sitta still? Vem kommer minnas dig om hundra år för att du satt hemma och läste böcker och lyssnade på musik eller satt på en sten och njöt av skogens doft? Nej, ska det vara avslappning ska det placeras in på schemat som allt annat, och vara i syfte att förbättra ens prestationer. Springer jag från jobbet så hinner jag med bussen till avslappningen på gymmet, inga problem! För att komma långt måste man inse att man alltid kan bli bättre!

Själv gör jag det jag ska men inte mer om jag inte verkligen vill. Håll en boll i luften och glöm allt annat tills du lärt dig bollen utan och innan. Byt sen boll. Men luta dig däremellan tillbaks och reflektera över vad du lärt dig, hur du mår och vad du behöver. Vilka bollar kan vara värda att plocka upp längre fram? Vill du sätta spår som formar framtiden? Sätt då spår men gör dom djupa. Det finns alldeles för mycket att välja att göra under ett liv, hur ska du någonsin bli nöjd om ingenting är tillräckligt? Hur ska du orka ta dig igenom ett helt liv med krav på att ständigt prestera? Varför jaga lyckan någon annanstans när du kan finna den här och nu? Hur ska du kunna lära känna dig själv, ett ting eller någon annan på djupet om dina tankar ständigt är inställda på vad som kommer härnäst? Nej, tacka vet jag det enkla livet där man själv eller tillsammans med människor man älskar, i lugn och stillhet läser en bok framför brasan eller odlar sin trädgård, där man lägger ner sin hela sin själ i det man för tillfället gör oavsett om det är att hugga ved, laga mat eller att vila. Framgång bör inte mätas i hur långt man kommer i livet, utan hur nära man kommer det som är värt något.

Jag har målat dessa livsåskådningar i avsiktligt bjärta färger och jag anser att båda bär på mycket sanning. Själv skulle jag nog behöva inspireras mer av den första åskådningen men jag tror att många andra skulle må väldigt bra av att ta till sig en del av den senare. Vad tror du?

Av Nandi - 13 november 2010 20:45

Har ett tag övervägt att lämna den här halvt övergivna bloggen och starta en ny. Jag har knappt bloggat något på över ett år och av dom inlägg som ändå har skrivits är endast ett litet fåtal läsvärda. Jag får lätt prestationsångest när jag ser tillbaks på inläggen jag skrev under min gymnasietid; hur jag lyckades skildra min då väldigt händelserika vardag på ett humoristiskt sätt, hur jag gradvis började ge mig in på den politiska arenan och hur jag skrev uppriktigt om känslor och tankar rörande mig själv och relationer till andra. Internskämten som gav upphov både till bloggens titel och till bilden är inte särskilt aktuella längre och min vardag och jag själv har förändrats betydligt. Samtidigt frågar jag mig vad det spelar för roll. Det som betyder något är att jag får någonstans att skriva av mig, reflektera och lämna ett alster som jag kommer att uppskatta när jag läser det om något år.


Gårdagens vanliga morgonmeditation på väg till skolan (jag brukar bara sitta och glo i 20 minuter på spårvagnen) fick en ganska brutal vändning när det visade sig att spårvagnen bara tog mig några kvarter bort. Efter en höst med ytterst få missöden i kollektivtrafiken hade jag vaggats in i någon sorts övertro på den svenska kollektivtrafikens överlägsenhet i förhållande till Oslos opålitliga trikk (spåvagn) och tåg. Hade jag varit själv hade jag nog fått stå som ett frågetecken en stund och fundera på hur jag skulle ta mig vidare men som tur var hade Rasmus i sista ögonblicket hoppat på samma spårvagn. I en med indienmått mätt halvfull buss for vi ytterligare några kvarter där vi bytte till en ny buss som i sin tur tog oss någon kilometer över bron. I väntan på buss 16 från Nordstan insåg vi för sent att en strömlös spårvagn blockerade hållplatsen så att bussen helt enkelt dissade oss och tog en annan väg. Med sällskap av ytterligare en klasskamrat sprang vi mot Brunnsparken där vi lyckligtvis hann genskjuta bussen. En man frågade mig "what the problem was" och andfådd och uppe i varv såg jag frågande på honom och frågade lite nervöst vad han syftade på. Han ställde samma fråga igen och jag svarade att jag var sen till lektionen eftersom jag tänkte att han kanske såg att jag var lite besvärad. Först på hans tredje försök med samma fråga förstod jag att han syftade på spårvagnskaoset.


Tio minuter sena anlände vi till förläsningssalen och vår självbeundrande professors ganska intressanta föreläsning om upplysningen och Rousseau. Jag kände mig där tvungen att rätta professorns smått felaktiga påstående om att Rousseau sagt att "jorden tillhör alla", när Rousseau egentligen sa att "jordens frukter tillhör alla och att jorden inte tillhör någon". Det var tydligen en bragd att ha lyckats komma ihåg det mycket vackra påståendet eftersom misstankar uppkom om fotografiskt minne. Efter föreläsningen drack jag i kungligt sällskap (eller snarare dess feminina motsvarighet) min första kopp av den omtalade och utsökta chai-latten (som inte har något med kaffe att göra). Med spännande kryddning och sirap var det ju löjligt gott. Det gör mig lycklig att det finns fler som väljer te framför kaffe. Te, mat och bakverk är ju några av livets stora njutningar.


Kvällen inkluderade två chilenare, fyra redbull, mycket folk, dubstep i en gammal fabriksbyggnad under en bro och en jävla massa 18-tummare. Det skulle inte falla mig in att sitta och lyssna på det hemma, men jag måste medge att det var häftigt att uppleva det live!


"Strangers are just friends waiting to happen." - Rod McKuen

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se