Alla inlägg den 18 december 2010

Av Nandi - 18 december 2010 23:54

Tacka vet jag skitspel. Tiden när man spelade Pokémon, Donkey Kong och Wario på gameboy. Nästan alla var noobs och hade stora, tjocka, fula gameboys. Själv var jag mycket coolare och köpte en gameboy pocket (hälften så litet) i genomskinlig plast som man såg kretskorten igenom. Timme efter timme satt man och levde för en svartvit tvåtumsskärm och ett par knappar, ofta tillsammans med polare. I sängen, i soffan, på flygplatsen och i bilen (tills man blev åksjuk). Så simpelt, men så genialt. När saker som link-kabel och gameboy color kom förstördes charmen och spelen blev liggandes i lådan som en nostalgisk påminnelse om bättre tider.


Ett annat skitspel som dominerade för bara några år sedan var Elastomania. Åkandes på en gummimotorcykel i en tvådimensionell värld levde man för att volta runt, studsa, balansera. Spelets uppdrag var fullständigt ologiskt nog att köra på massor av äpplen (?) och att avsluta varje bana med att köra in med motorcykeln i en blomma (??). Trots att föraren hade hjälm dog han så fort något bara snuddade vid huvudet. Helt meningslöst och fånigt roligt.


Stepmania utvecklade jag ett starkt hat mot när Gustav och Melker började spela det. Att sitta och trumma med fyra fingrar på tangentbordet i takt till musik såg ju helt meningslöst ut och dessutom kände jag ett starkt medlidande med tangentborden. Men återigen visade det sig att meningslöshet kan vara fruktansvärt roligt. Jag började med att kämpa med enkla låtar som Supermario, svor över när fel finger reagerade, gladdes över framsteg och kämpade mig uppåt. När jag väl hade börjat var jag fast i drygt ett år. Att driva sig själv mot perfektion och att kunna göra mätbara framsteg (i slutet av varje låt fick man ett betyg på hur bra man klarat den) var sporrande. Smattrande tangentbord blev beroendeframkallande, musiklyssnandet fick en ny dimension genom aktivt lyssnande och deltagande.


Achtung die kurve var i tvåan och trean på gymnasiet genvägen in i klassgemenskapen, vägen till framgång, alltings mittpunkt och livets mening. När man vaknade på morgonen var det dagens kommande matcher som gjorde stegen mot skolan fjäderlätta. Ett tangentbord, sex spelare, en tom svart spelplan, en färgad linje per person och två möjliga alternativ/knappar (svänga höger eller svänga vänster för att undvika att krocka med någon annan) gjorde meningslösheten total och lyckan fullständig. Fem minuters rast räckte för att det skulle vara värt att spela några omgångar. Pakter, glåpord, internskämt och beröm var vardag. Vinnaren tog allt, att komma tvåa var inget värt. Klass-eliten blev motarbetad av bibliotekarier som tyckte att vi väsnades, av skolledningen som tyckte att det vi gjorde inte lämpade sig i skolan, av avundsjuka klasskamrater som skvallrade och av illvilliga småglin (aka Erik Daun) som inte kunde hitta lediga grupprum. Men vi kämpade tillbaks med glädje och energi, vi bjöd in lärare att spela med oss och vi lovordade spelet och framförde dess gemenskapsfrämjande värden i våra skolarbeten och på utvecklingssamtal. Det var en episk tid som jag sent kommer glömma.


När det gäller icke-skitspel som jag varit beroende av intar Diablo II en särställning. Tillsammans med några vänner spelade jag single player i ett helt år utan att tröttna. När jag därefter skaffade bredband förlängdes livslängden på spelet ytterligare ett par år. Istället för rena skills och tur (som i skitspel) handlade spelet om att med tid, tålamod och kunskap bygga upp sina karaktärer (aka gubbar). Under tiden man är inne i det är det underbart. Man blir nördigare och nördigare vad gäller kunskap om spelet, karaktärerna når högre och högre level och man skaffar sig bättre och bättre eq (utrustning). När man väl lyckas ta sig ur beroendet/missbruket är det dock en mardröm. Den kunskap man ägnat mycket tid och stor möda åt att nöta in är helt värdelös utanför spelet och alla ens karaktärer och det eq man arbetat dag ut och dag in under fler år för att skaffa sig raderas efter några månader när man inte varit inloggad. Det är som om tiden du lagt på spelet suddas ut från historien. Bokstavligt talat bortkastad tid. Ångesten av att känna så efter att ha lagt ner säkert 4-7 timmar om dagen i flera år på spelet är, för att uttrycka det milt, mindre angenäm.


Ju mer meningsfulla spelen känns när man spelar dom desto mer meningslösa är dom egentligen. Så mycket mänskligt lidande och tragedi skulle kunna undvikas om vi lät bli att spela sådana spel. Idag vill jag slå ett slag för det meningslösa spelandet och den rena lyckan. Spelen med dålig grafik, korta spelomgångar och få knappar och funktioner. Spelen som aldrig är moderna och som aldrig blir för gamla. Spelen som handlar mer om skills, tur och glädje än om kunskap, tid och långsiktig hängivelse. Länge leve skitspelen!

ANNONS

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4
5
6
7
8 9 10 11 12
13 14
15
16
17
18 19
20 21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< December 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ Pure Nandi med Blogkeen
Följ Pure Nandi med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se