Alla inlägg under december 2010

Av Nandi - 14 december 2010 11:34

Fem minuter efter att jag vaknat möttes jag i morse av nyheten att Socialdemokraterna nu bestämt sig för att riva upp uppgörelsen om att riva upp FRA-lagen. I valrörelsen pratade man övertygat om att man skulle riva upp, göra om och göra rätt. Många av oss var lite misstänksamma mot delen om att ”göra om”. Ville man ta bort FRA-lagen och sedan klubba igenom den igen? Idag förklarar Morgan Johansson (S) vad Socialdemokraterna egentligen tyckte det var som var fel med FRA-lagen, det som skulle rättas till:
 


”Jag tycker inte att det finns någon anledning nu att riva upp allt det där igen. Det som blev fel var bland annat att man uteslöt Säpo från den här möjligheten. Men det bör man kunna rätta till.”
 


Det som var fel var alltså inte att man gav FRA tillgång till all kabelbunden trafik, i klartext möjlighet till massavlyssning av all internettrafik. Det som var fel var inte att medborgarna inte hade någon insyn i verksamheten och alltså ingen möjlighet att kontrollera att FRA sköter sig. Det som var fel var alltså inte att FRA-lagen var ovärdig ett demokratiskt samhälle.
 


Det som var fel enligt Socialdemokraterna var att man för att blidka kritikerna gjort tillgången till informationen begränsad till vissa myndigheter, att man inte tillät hemliga polisen att beställa information från FRA-shoppen.
 


Genast blir det tydligare varför man lade till det där om att ”göra om” och ”göra rätt” och inte nöjde sig med ”riva upp”. Patetiskt är det dock att Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som är genuina motståndare till övervakningssamhället, gick på tricket.
 


Plötsligt faller flera delar på plats i en oroväckande teori.
 


Många ställde sig undrande till att en högerregering, som traditionellt sett ställer sig bakom liberala grundvärderingar om motstånd mot statlig klåfingrighet i människors privatliv, drev igenom en lag som inte var populistiskt motiverad och som inte heller hade något som helst ideologiskt stöd. Trots extremt stort motstånd så var Reinfeldt stenhårt besluten att driva igenom förslaget, kosta vad det kosta vill.
 


Många ställde sig också frågan varför det skulle finnas ett behov av lagen när man under debatten öppet konstaterade att det inte fanns någon hotbild mot Sverige. Inte ens chefen för FRA höll med om argumentet som framfördes i riskdagen om att FRA:s verksamhet skulle vara nödvändig för att skydda våra trupper i Afghanistan (ingen förstår varför information om angrepp mot svenk trupp i Afghanistan skulle passera Sveriges gräns i en kabel och snappas upp av FRA).
 


Många ställde sig även undrande till varför vi som alliansfritt land med neutralitetspolitik och med regeringar som oavsett färg alltid skär ner på försvaret skulle satsa så stora resurser på underrättelseverksamhet.
 


Den senaste tiden har vissa saker skett som erbjuder mer eller mindre spekulativa förklaringar.
 


Wikileaksdokumenten har avslöjat att det pågår ett omfattande informellt underrättelseutbyte med USA som aktivt undanhålls från riksdagens känndedom, att Sverige av USA betraktas som inofficiell medlem i NATO sedan länge men mot allmänheten vill ge sken av att vara alliansfritt och neutralt samt att USA noterar att det svenska bredbandsnätet är en vital knutpunkt för infrastruktur eftersom i princip hela Rysslands kommunikation slussas via Sverige.
 


Lägger vi ihop pusslet med hjälp av frågorna ovan och uppgifterna från amerikanska diplomattelegram så bildas en ganska sensationell bild. Sveriges hela försvarspolitik skulle kunna bygga på samarbetet med USA och NATO. En omfattande svensk underrättelsetjänst med goda möjligheter att spana på rysk kommunikation skulle kunna ägna sig åt ett omfattande utbyte av underrättelseinformation med USA och i gengäld bli utlovade det skydd som NATO-länderna erbjuder varandra – en attack mot en av oss betraktas som en attack mot oss alla. Detta skulle i sin tur innebära att Sverige får möjlighet att utan större oro nedmontera sitt eget försvar i förvissning om att andra skulle komma till undsättning vid en eventuell attack. Det folkliga motståndet mot NATO och stödet för en neutralitetspolitik skulle inte ha någon betydelse tack vare hemlighetsmakeriet. Om det nu skulle vara så förklarar det även högerregeringens beteende i fråga om den personliga integriteten. Även om Reinfeldt hade velat ta ett annat beslut i FRA-frågan skulle detta inte ha varit möjligt. Konsekvenserna för landets säkerhetspolitik hade kunnat bli förödande, och istället för att tvingas till en upprustning av försvaret om han mot förmodan hade lyckats bryta banden med USA och NATO så var det enklare att kämpa sig igenom FRA-krisen. Dessutom är det inte traditionell högerpolitik att göra sig ovän med USA. Eftersom S-toppen i allra högsta grad skulle vara medveten om och ha lagt grunden för detta samarbete så är dess inställning till FRA-lagen inte överraskande. Det skulle dock inte vara förvånande om V och MP skulle vara ovetande eftersom dom aldrig lett en regering och haft full insyn.
 


Självklart är detta bara spekulationer. Men i brist på andra svar är detta det bästa jag kan hitta. Finns det andra, bättre svar på frågorna får ni gärna bidra med dessa.

ANNONS
Av Nandi - 13 december 2010 08:48

Funderade nu i morse lite mer på min reaktion på bombmannen där jag genast cyniskt och lite ironiskt oroade mig för kommande "säkerhetsåtgärder" som mer övervakning, avlyssning, kroppsscanning, krigsinsatser och misstänkliggörande av människor. Nu när jag läste Anna Trobergs blogginlägg från igår såg jag att hennes absolut första reaktion, trots sin närhet till händelsen, var samma som min:


I förrgår gjorde jag ett tappert försök att handla julklappar mellan alla samtal om Wikileaks. Jag smet in på Clas Ohlson på Drottninggatan, men eftersom mottagningen var usel, gick jag ut igen när jag fick ett viktigt samtal. För att få lite lugn och ro gick jag från Drottninggatan och in några meter på en tvärgata och pratade i telefon i någon kvart. I går sprängde en man sig på samma plats.


Jag minns när man för några år sedan sprängde en bomb på Liverpool Street Station i London och en vän som bor i närheten och i stort sett dagligen passerar stationen beskrev det som “way to close for comfort”. Att befinna sig på en plats där en man med rörbomber och spik spränger sig själv till döds bara ett dygn senare är definitivt way too close for comfort. Det känns overkligt och obehagligt. Hade jag valt att inte försöka ta ledigt några timmar för julklappsshopping i fredags och istället skjutit upp min julshopping till lördagen hade det kanske inte blivit någon jul alls för min del.

Men, alla de här tankarna kom nu i morse. Min allra första tanke, som i allra högsta grad fortfarande är med mig var denna: “Herregud, vilka förfärliga åtgärder kommer regeringen nu att tvinga igenom med det här enda dådet som ursäkt?” (min markering)


Jag antar att vi är lite skadade i vårat sätt att tänka. Vi har sett för många så kallade "terrorattentat" leda till idiotiska, sjuka, meningslösa eller fruktansvärda åtgärder. Efter attentaten mot amerikanska ambassader i Kenya och Tanzania gjorde man alla ambassader runt om i världen till spioncentrum, det som nyligen uppmärksammades i media. Efter 9/11-attentaten, där 3000 personer dog, hände en rad saker. Patriot Act gick igenom kongressen och innebar att medborgerliga rättigheter kunde inskränkas av myndigheter på alla möjliga vis på ett sällan tidigare skådat sätt. Nya regler för flygtrafik innbar att man inte längre fick ta med sig en burk pesto, raklödder, en tennisboll och en hel rad andra saker i handbagaget. Kriget i Afghanistan, där även Sverige är indraget, inleddes som svar på 9/11 för att bekämpa extremister och har krävt tiotusentals dödsoffer. När någon försökte spränga sig på ett flygplan med en bomb i skon infördes skoscanningen. När någon lyckades dölja någon form av sprängämne på kroppen infördes nakenscanningen. Efter attentaten i Madrid och Storbritannien togs initiativ till datalagringsdirektivet och en rad andra åtgärder i europa. FRA-lagen motiverades med att den skulle skydda oss mot yttre hot och terrorism. Hemlig avlyssning får nu förekomma i preventivt syfte utan brottsmisstanke. När någon gjorde om en bläckpatron till en bomb och skrickade med den på ett flygplan bestämde man sig för att förbjuda vissa bläckpatroner på flyg. Kriget i Irak, ett krig som krävt över hundra tusen civila offer, motiverades bland annat med att landet skulle ha kopplingar till al-Qaida. Dessutom är det sannolikt att krigen i Afghanistan och Irak har spätt på dom extremistiska strömningarna och således ökat risken ytterligare för terrorattentat.


Så ja, jag är skadad i min reaktion till terrorattentat, men det är inte helt och hållet utan anledning...

ANNONS
Av Nandi - 12 december 2010 23:12

Angående mannen som sprängde sig själv och en bil i centrala Stockholm så skrevs en del statsuppdateringar på facebook:


Jag skrev: Reinfeldt: "Min uppgift är att vara tydlig med att stanna vid det vi vet. När vi får svar ska vi föra en diskussion om det här leder till nya insatser för vår säkerhet."


"Nya insatser för vår säkerhet", ska man gissa att det betyder mer övervakning, avlyssning, kroppsscanning, krigsinsatser och misstänkliggörande av människor?


David skrev: alright alright, some people like to blow themselves up in the streets and kill a few people once in a while, now, can we please, as a society, move on and find a cure for cancer, HIV/AIDS or Cardiovascular diseases instead of spending money on that other shit?


I våra försök att vara rationella och distanserade från händelsen (kanske rent av lite cyniska) spelade vi båda två ner händelsens betydelse i sig, David på ett tydligare sätt, eftersom vi båda motsätter oss hysterin kring ”terrorismen” och dom medel och resurser som läggs på den påstådda bekämpningen. Jag blev dock uppmärksammad på att sådana kommentarer kan uppfattas som stötande av människor som känner sig berörda av händelsen, något som jag inte hade en tanke på när jag skrev det. Som svar på uppmärksammandet skrev jag:


Uppskattar att du säger det du tycker, jag förstår hur du menar och jag kan nu i efterhand känna att jag kunde ha varit mer taktfull i min kommentar till gårdagens händelse. Det är bra att du uppmärksammar mig på det och jag ber om ursäkt om du eller någon annan tagit illa upp.


Som förklaring till mitt handlande var det en medveten handling att inte försöka göra det större än vad det faktiskt är. Det var i Sverige - ja. Det var en person som tog sitt liv, en person som hade fru och barn - ja. Det kunde ha gått mycket värre än vad det gjorde - ja. Människor upplever närheten till händelsen på ett sätt som skapar rädsla - ja. Men ta ett steg tillbaks från mediaropen om terrorism och katastrof. Varför är en händelse så mycket mer dramatisk och känsloladdad om den får stämpeln "terror" på sig istället för "mordbrand" eller "trafikolycka"? En fallande istapp hade kunnat göra lika mycket skada som den vilsna mannen igår. Man har alltid ett val att distansera sig från mediayran som strävar efter någon så vedervärdigt som att uppröra, skrämma och chockera människor i vinstsyfte. Dödsfall är alltid tragiska, man har full rätt att bli ledsen men det tjänar inget till att hetsa upp sig.


Jag beklagar [går]dagens händelse, särskilt med tanke på familjen som lämnas utan en far, men jag skulle personligen känna mig som en hycklare om jag valde att uppröras av detta onaturliga dödsfall mer än jag gör av alla andra jag hör och läser om i nyhetsflödet.


Bara för att jag intar ett visst förhållningssätt till händelser som denna betyder inte det att alla andra (som precis som jag inte heller direkt berörs) gör det, och jag har heller ingen rätt att kräva det av dom. Frågan är hur långt man ska sträcka respekten och toleransen för dom som känner sig upprörda och ledsna i förhållande till viljan att försöka influera andra att ta ett steg tillbaks och reflektera över sin reaktion. Ska man avstå från att kommentera händelsen direkt och komma med sina synpunkter och kommentarer i efterhand när känslorna lagt sig, yran är förbi och skadan (som hysterin ur min synvinkel innebär) redan är skedd? Ska man yttra sig direkt med förhoppningen om att kunna övertyga någon om att inte dras med i yran? Eller ska man alltid gå försiktigt fram av respekt för människor som är rädda för och blir väldigt illa berörda av terrorism?


Personligen tycker jag inte det är helt lätt. Hade det varit så att ett helt gäng oskyldiga också hade dödats i attacken hade jag utan tvekan reagerat annorlunda och inte så tillsynes känslokallt. Men det handlar fortfarande ”bara” om en handfull människor. När jag zappar förbi ett inslag om 80 döda i attentat i Irak och sedan skojar om Achmed the dead terrorist; när jag vet att 30 000 barn dör varje dag av svält och enkla sjukdomar och vid matbordet kanske skojar om att någon som inte ätit upp borde tänka på barnen i Afrika (nej jag brukar inte göra det, det var bara ett exempel); varför skulle jag då lägga munkavle på mig själv i flera dagar om låt säga fem-tio personer, som var lika främmande för mig som irakierna, skulle stryka med i ett attentat i Stockholm?


Nu finns ju i och för sig risken att någon på facebook skulle råka ha någon form av relation till någon av dom drabbade. Skulle det då räcka med att vid sidan av kommentaren understryka beklagandet av dödsfallen? Eller borde jag för säkerhets skull låta bli att skriva något? Skulle det över huvud taget gå att i en kommentar nedtona en händelse utan att någon berörd skulle ta illa upp om den såg det?


Kanske står valet helt enkelt mellan att antingen ge upp påverkansförsöken av respekt för andra eller att föra fram sin åsikt med risk för att trampa folk på tårna och då ta diskussionen om den kommer.

Av Nandi - 11 december 2010 19:49

Försökte vid 10-tiden få tag på Manne som jag inte pratat med på länge men var stört omöjligt att ringa till hans mobil. Vi bestämde per sms att vi skulle höras senare på eftermiddagen istället eftersom det passade honom bättre i vilket fall som helst. Jag kände att jag verkligen behövde hitta på något annat än att ägna dagen åt det högst förbryllande källkritiksövningen. Sagt och gjort, den sköts upp på obestämd framtid och jag tog istället vagnen ner mot stan för att hänga på Denise och Martina på deras julklappsjakt på Haga Nygata. Efter en studs panikslagen stämning bland alla klaustrofobiska människor på vagnen, när det blev totalstopp innan Hjalmar Brantingsplatsen och chauffören påstod att det inte gick att öppna dörrarna pga snövallen utanför, kom vi ner till den lilla julmarknaden.


Kryssande mellan människor och djupa vattenpölar var det ett mirakel att ingen halkade omkull på den blöta isen. Jag har svårt att minnas sist jag gick runt på stan och kollade i butiker så det var nog dags att påminna sig om och roa sig lite av att iaktta konsumtionshysterin, ett litet studiebesök i världen som många lever stora delar av sina liv i. Lyktor, tomtar vars ansikten pryds enbart av en stor näsa, stenas med inristade lyckönskningar på, hjärtan i alla dess former, stearinljus, saker, ting, prylar, krimskrams och åter krimskrams. Här och var någon enstaka fin eller rolig sak som man inte direkt har något behov av. Bokaffärer är dock ett undantag. Det är guldgruvor. Men det är inte fysiska saker man köper i en bokhandel, det är upplevelser. Baksidestexten (skräll, jag gjorde ett undantag och läste den faktiskt!) på Paulo Coelhos bok Valkyriorna lockade mig och jag lade den i mitt sinne på den delvis fysiska högen skönlitteratur hemma som jag har tänkt läsa förr eller senare. Lite nostalgiskt bläddrade jag också i en Alfonsbok.


Vi tog också en sväng förbi Högskolan för design och konsthantverk där det fanns rätt många spännande konstverk och prylar, en blåmärkssäker bärkasse (som inte studsar mot eller trycker på benen när man bär) och en handgjord keramikskål som var pärlemorfärgad inuti och som jag var aningen sugen på att köpa innan jag frågade mig om jag skulle känna ett behov av en skål om jag lät bli. Tjejerna köpte en bild på en liten flicka med två fulla shoppingkassar och en text om att hon gjorde samhället en tjänst genom att konsumera bort den ekonomiska krisen. Efter en stor chai latte, en ”lyxmuffin” och en mysig pratstund med tjejerna på ett café på avenyn tog jag vagnen hemåt för att höra av mig till Manne.

Ett antal år tillbaks
var jag och Manne hur tighta som helst, vi lärde känna varandra genom att lira Civilization II, senare spelade vi Diablo, åkte inlines och det var bland annat med Manne som jag började cykla mountainbike. Trots att han är två år yngre än mig är han bland dom mest vuxna/mogna personer jag känner i min egen generation. Ålder är verkligen ett trubbigt mått. Den sista tiden på ön hade vi dock lite svårt att hitta gemensam mark att stå på. Liksom Rosvall är han en person jag uppskattar väldigt mycket, men vi vet inte alltid riktigt på vilka arenor vi ska mötas eftersom varken Tim eller Manne kör mountainbike längre och ingen av oss är lika hängivna datorspelare som förr. Förhoppningsvis hittar vi tillbaks förr eller senare. Så länge det finns en önskan hos båda att göra det lär vi i alla fall inte tappa bort varandra. Det värmde att höra hans röst idag.

Av Nandi - 10 december 2010 23:49

Sorry för långt inlägg, men detta lät sig inte göras kortare.

När jag lade upp
mina planer för ett år sedan såg det ut som följer:


1. Jobba under hösten i Oslo.
2. Resa med Jahmi till Indien och Nepal i tre månader.
3. Spendera sommaren på Gotland med vänner.


Tanken var att kanske plugga retorik, ett ämne jag föll för under gymnasiet, i Stockholm eller Uppsala. Dock ville jag kunna njuta i lugn och ro av sommaren utan att behöva distraheras av den kaotiska jakten på bostad som är näst intill oundviklig på dom orterna jag nyss nämnde. Eftersom jag inte riktigt var säker på om och vad jag ville plugga bestämde jag mig för att börja med en kurs i statsvetenskap. Det kändes som en vettig grund att stå på oavsett vad jag sedan skulle komma att välja. Och för att slippa leta bostad under sommaren bestämde jag mig för att flytta hem till mamma i Göteborg och läsa 30-poängskursen där.


Så långt inga konstigheter. I början av augusti begav jag mig från Gotland till Göteborg och hjälpte till med den pågående flytten från Bjurslätts torg till Eketrägatan. Augusti månad spenderade jag till stor del ensam hemma under dagarna med böcker, datorn och lite matlagning som sällskap. Jag kände inte till staden och än mindre hade jag någon vän där. Det blev till stor del en väntan på terminsstarten som jag såg fram emot med spänning.


Så började terminen en dag. Jag var nyfiken och försökte leta runt lite bland dom över 100 kamraterna för att hitta lite trevliga människor, jag satte mig medvetet på olika platser vid varje föreläsningstillfälle i början för att se till att få koll på vad det var för folk jag gick tillsammans med egentligen. Det hela resulterade i att jag stiftade en ytlig bekantskap med en ganska stor del av klassen. Många färgstarka och schyssta människor, men jag misslyckades dock med att hitta någon som det riktigt klickade med.


Veckorna gick och överöst med läsning och överdrivet nervös inför första tentan hade jag inte mycket energi över till annat. Det sociala nedprioriterades. En valvaka med Rasmus. En kväll med klassen hos Rodde. En filmkväll hos Tina med Andreas, Sofi och Linnea. En pluggsession med Maja, Oscar och Milad. Men inte mer än så. Jag kan till mitt eget förtret vara väldigt återhållsam och reserverad. Det fick jag lida för.


Någonstans här var det också som ansökningar inför vårterminen skulle in. Max och David tjatade intensivt om att jag skulle göra dom sällskap och ta mig till Uppsala och plugga till våren. Eftersom lägenhetsläget inte hade förbättrats, jag hade en rätt skön klass som jag kanske förr eller senare skulle lära känna och jag trivdes bra med att bo hemma och slapp ta lån så kändes det som om det kanske skulle vara värt att gå kvar en termin till och läsa B-kursen. Samtidigt var jag väldigt lockad av tanken att återse några av mina vänner och gå i samma klass som David som under gymnasietiden var en god vän och en stor tillgång i och med att han med samma höga ambitionsnivå och politiska intresse utmanade i politiska och filosofiska diskussioner. Jag gav dom en chans genom att säga att jag allvarligt skulle överväga Uppsala om dom lyckades fixa ett boende till mig. Ett par dagar senare fanns en studentrum till rimligt pris tillgängligt för mig i centrala Uppsala via Davids kompis.


Studierna i Göteborg fortskred och grupparbetet med grundlagskonventet var ett socialt genidrag av universitetet. Otroligt intensivt och otroligt roligt. I småpartigruppen var det ett helt gäng sköna personer. Bland andra mysiga Marina och Julia som var väldigt glad och framåt. Det visade sig senare att ett litet tjejgäng hade bildats, där utöver Marina och Julia även Denise (en tjej vars appearance utmärkte henne tydligt men som var gåtfull och sällan tog plats eller yttrade sig), Karolina (som jag inofficiellt hade stulit ordförandeposten av på andra delen av grundlagskonventet men som jag tyckte verkade väldigt schysst) samt Katrina (som jag inte hade någon koll på tidigare) var med. Inför tenta nummer två hade jag ingen plugg-grupp men till min stora glädje bjöd Denise med mig. Efter två månader hade jag alltså hittat några klasskamrater som jag verkligen gillade och ville lära känna.

Idag kom antagningsbeskedet.
Jag är antagen till kursen Statskunskap B på Uppsala Universitet, samma kurs som David ska läsa i vår. Jag kommer ha ett rum med egen toa och handfat nära Ekonomikum. Nästa läsår är tanken att läsa Retorik A och B vid samma lärosäte. Stockholm är nära och där har jag några vänner, Gotland är betydligt närmare än från Göteborg och där har jag många vänner och Göteborg är bara några timmar bort (jag är härdad vad gäller långa restider, det gör mig inget) och här har jag mamma.


Nu har jag en utmaning. Det finns några personer som jag vill hinna lära känna tillräckligt bra för att kunna resa till Göteborg med jämna mellanrum och träffa. Jag kan bara hoppas att dom också vill lära känna mig bättre. Jag har i alla fall inget att förlora på att försöka. Världen är liten och livet är långt. Uppsala är inte långt bort och vi kommer inte spendera hela våra liv på universiteten. Dessutom är sommaren fortfarande fri från studier (även om man kanske jobbar) och vänner kan man aldrig ha för många. Nu får jag ta mig i kragen och göra en ansträngning. Kanske faller det pladask utan gensvar, men jag skulle ångra om jag aldrig försökte.

Av Nandi - 10 december 2010 11:17


Forskning visar nu att man med hjälp av fantasi kan tillfredsställa stora delar av sina ”behov” och förta den efterkommande upplevelsen. Sitter jag här i soffan och fantiserar om hur jag mular i mig chokladbit efter chokladbit så kommer mitt sug att minska och om någon därefter serverar choklad så kommer jag äta mindre än vad jag annars hade gjort. På samma sätt fungerar det med förväntningar på exempelvis semestern. Innan jag åker är det mycket möjligt att jag har en bild i min fantasi om hur semestern kommer vara. Visar det sig sedan att min fantasibild ligger långt ifrån verkligheten kommer jag sannolikt bli missnöjd med semestern.

Ganska självklart kan det tyckas men det finns ändå läxor att lära eller bli påmind om. Att bygga upp stora förväntningar och fantisera om saker innan dom händer förtar sannolikt en stor del av upplevelsen. För största njutning gäller det alltså att ta saker som dom kommer. Fantasier om kommande romantiska tillställningar, underbara semestrar, helsköna fester eller en fantastisk återförening med en vän verkar alltså uppenbarligen vara rent skadliga.

Det finns dock även tillfällen där detta faktum kan utnyttjas till sin fördel, exempelvis i fallet med chokladen om man är rädd för finnar eller är överdrivet mån om sin vikt, men även i andra fall där man av en eller annan orsak känner sig tvungen att tygla sina drifter eller sug. Om jag varje morgon när jag vaknar bygger upp stora förväntningar om sensationella och intressanta nyheter i nyhetsflödet kanske jag kan bli så missnöjd att jag till slut tröttnar på att sitta och kolla SVT, SvD, DN, ETC, Fria Tidningen, BBC, CNN och bloggar hela tiden? Just nu verkar det dock som om WikiLeaks-historien och #Cablegate minskar utsikterna för att det ska lyckas…

“The best things in life are unexpected - because there were no expectations.” - Eli Khamarov

Av Nandi - 9 december 2010 13:15

Some days I sit, starin' out the window
Watchin' this world pass me by
Sometimes I think there's nothing to live for
I almost break down and cry
Sometimes I think I'm crazy
I'm crazy, oh so crazy!
Why am I here? Am I just wastin' my time?



Trots familjens traditionella julklappsavståndstagande har jag dristat mig att skriva en önskelista på saker som jag vill, vissa saker nu och andra saker senare.


Jag vill...


bli av med min osäkerhet när det gäller att lära känna nya människor


läsa Noam Chomsky


återta min tidigare ställning som initiativtagare vars idéer andra gärna hakar på


behålla min vänskap med och träffa mina gamla vänner


känna att jag hittat helt rätt vad gäller utbildning


hitta en träningsform som passar mig, och andra att utöva den med


vara till hjälp för andras utveckling


bli vän med kärleken


ha någon att sätta överst på min prioritetslista och som gör samma sak med mig


känna mig stolt över mig själv


bo i samspel och närhet med flera andra


äta mindre kött


spela sällskapsspel och köra charader


se på Eddie Izzard med en vän


odla mat och andra växter


bli bekräftad och uppskattad av min omgivning för annat än bara mina prestationer


utveckla mitt skrivande


ha en skön gungstol framför en öppen spis


få fler kommentarer och diskussioner på bloggen


hitta det jag verkligen brinner för


bli en förebild för andra


bli ihågkommen för att jag gjorde något gott


bli pappa


vandra på olika platser i Sverige


bli mindre självkritisk


alltid ha ännu fler kramar, helst riktiga och långa

Av Nandi - 8 december 2010 19:34

Som mycket annat spännande började idén om gästinlägg med ett hjärnsläpp. I min idétorka vad gällde bloggtopic slängde jag ur mig ett förslag om att Denise ju kunde gästblogga. Till min stora förvåning nappade hon på förslaget. Stockholmstjejen som enligt egen utsago är "full av överraskningar" och som inför terminsstarten flyttade in med bästa vännen i en liten mysig lägenhet i Brämaregården skriver här om sin relation till grannar.


Något jag alltid uppskattat med att bo i lägenhet är att leva så nära in på andra. Närmare än man någonsin kan komma i en opersonlig radhuslänga eller villa. Man är sådär nära att man tycker att man känner varandra åtminstone litegrann. Jag vet ju liksom när de är förkylda och hostar lungorna ur sig på nätterna, bara en sådan sak.


”Vafalls? Är du helt galen?” tänker ni säkert nu. Och förvisso kan så vara fallet, men framförallt så har jag lärt mig att uppskatta det nöje som mina grannar skänker mig. Deras egenheter och underliga beteenden. Allt konstigt man hör dem säga. Det är ju helt underbart! Inte alls jobbigt och störande.


Min absoluta favorit just nu är lätt vår granne tvärsöver. Mitt emot oss bor nämligen en högst besynnerlig individ. Mannen upphör aldrig att förvåna! Han har en viss benägenhet till att komma och knacka på lite då och då. Det började med att han och några dragna kompisar kom över och lånade en kortlek. Detta inträffade cirkus en vecka efter att vi flyttat in. Och stackars Martina (min käraste bästa vän och roomie) som var ensam hemma blev minst sagt förvånad när hon öppnade iklädd sin pyjamas och det stod ett gäng killar utanför dörren.

Min favorit är dock
när jag var ensam hemma och det knackade på. Utanför dörren stod mycket riktigt vår mystiska granne. Det visade sig att han ville låna en… borrmaskin! EN BORRMASKIN! Hur tänkte han där? Jag blev så förvånad att jag stod där som ett frågetecken tills jag lyckades besinna mig och sa nej. Samtidigt som jag brast ut i skratt alltså. Det var så absurt. Varför i hela friden skulle jag och Martina ha en borrmaskin i vår ägo? Två tjejer och en borrmaskin? Nej, den ekvationen går inte ihop. Nog för att vi lyckats skruva ihop en massa IKEA-möbler, men en borrmaskin… Nej!


Det här är också samma granne som envisas med att spela hög musik rätt ofta. Och vi trodde liksom att det var någon slags rockmusik han spelade. Vi kunde inte direkt höra sången men väggarna vibrerade ju av den tunga basen. Men se där hade vi fel. Det visade sig nämligen att det som stör mig när jag försöker plugga inte alls är något hårt metalband. Vår kära granne spelar snarare något som ute i trapphuset låter som fransk musikalmusik. Och senast igår nådde han oanade höjder när det kommer till att förbrylla mig. Igår lyssnade han på opera! Varför, gud, varför? Och han sjöng dessutom med, hellre än bra kan tilläggas. Han är alltså inte någon okänd operastjärna. Den mannen alltså. Jag älskar min underbart störiga granne.


För att vara helt ärlig är han kanske inte den enda som stör. Det handlar ju om att ge och ta. Det vet ju alla. Jag och Martina brukar bjuda på underhållning (?). Vi har ju nämligen en förkärlek för att lyssna på konstiga låtar och sjunga lite, lite för högt. Förhoppningsvis uppskattas vår repertoar – ännu inga arga lappar i brevlådan i alla fall. Just nu går den kaxigaste och coolaste låten på länge varm här hemma. Nästan lite för mycket. Snart kommer grannarna tröttna.


Lyssna på den! Jag varnar dock känsliga lyssnare som tycker att feminism med glimten i ögat är stötande.

Ps. Risken är också att den etsar sig fast i hjärnan som ett kladdigt tuggummi under skon.


Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4
5
6
7
8 9 10 11 12
13 14
15
16
17
18 19
20 21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< December 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ Pure Nandi med Blogkeen
Följ Pure Nandi med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se