Jag har en jobbig känsla i bröstet. Jag vet inte om det är ångest, ånger, sorg, stress, förväntan, spänning, nervositet eller något annat. Kanske är det allting. Ångest över det kaosartade tillstånd jag befinner mig i med både tenta och flytt. Stor förvirring kring plugget, mycket planering och tänkande kring flytten, saker och kläder i hela rummet i väntan på packning. Ånger över det jag inte varit och det jag inte gjort under hösten. Att jag inte varit mer drivande eller på och att jag inte varit bättre på att visa vem jag är och vad jag känner. Sorg över det jag nu delvis lämnar. Familj, hem och uppskattade klasskamrater som jag är frustrerad över att inte ha lärt känna bättre. Stress över att jag är så seg och ineffektiv. Jag har så mycket tid men får så lite uträttat. Förväntan på vad Uppsala har att erbjuda. Upp till bevis nu om studentstaden verkligen är allt den utger sig för att vara. Spänning inför nya möten och utmaningar. Hittar jag någon som tar tag i mig och drar med mig eller kommer jag hitta styrkan att själv ta mig fram och nå en plats och få en roll där jag trivs? Nervositet inför det helt okända. Hur kommer det vara att bo själv utan rumskamrat men samtidigt dela dusch och kök med sex stycken ännu helt främmande människor?

Jag vet att jag skrivit om det förut men det här är en redogörelse för min boendesituation (räknat som minimum ~2 veckor på ett och samma ställe, men oftast längre) med början på våren 2008 och fram tills i slutet av januari 2011:

Hemma hos mamma på Gotland -> Inneboende hos vänner -> Själv med rumskamrat - > Hos mamma i Göteborg hus 1 -> ”Bo i bilen” och hos vänner på Gotland -> Hos mamma i Göteborg hus 1 -> Oslo lägenhet 1 med rumskamrat -> Oslo lägenhet 2 med rumskamrat -> Hos mamma i Göteborg hus 1 -> Asienresa -> Hos mamma i Göteborg hus 1 -> Hos Gustav och hans mamma på Gotland -> Hos mamma i Göteborg hus 2 -> Uppsala

Lite påfrestande för en kille som egentligen skulle vilja vara rätt stadgad, omge sig med goda vänner och kunna odla sin trädgård.