Alla inlägg under mars 2011

Av Nandi - 25 mars 2011 13:03

Efter 30hp statsvetenskap på Göteborgs Universitet och 15hp statskunskap på Uppsala Universitet tänker jag ge mig på en jämförelse mellan universiteten och städerna, både var gäller själva undervisningen och den sociala tillvaron. Det bygger på min subjektiva uppfattning och behöver inte vara giltigt för någon annan. Jag reserverar mig för att jag eventuellt kan ha missuppfattat något och framställt det felaktigt. Orkar du inte läsa allt så kan du skumma igenom rubrikerna.



Göteborg


Fler föreläsningar
Det är brukligt att ha föreläsningar 4-5 dagar i veckan. Inför seminarium brukar det vara ett par fria dagar och inför tentor en arbetsvecka fritt.


Mindre salar
Även när man är 120 pers sitter man i en sal som blir fullsatt. Det blir bättre dynamik i salen och man kan föra en diskussion i vanlig samtalston så att alla hör. Läraren behöver ingen mikrofon.


Mer frågor under föreläsningarna
Det ställs ofta 5-10 frågor under en vanlig föreläsning och lärarna förväntar sig ofta att studenterna deltar aktivt under föreläsningarna.


Bättre kontakt med lärarna
Det finns ingen större auktoritetsrespekt och både det fysiska och relationsmässiga avståndet till lärarna känns relativt lågt.


Vissa lärare lägger upp föreläsningarna som en dialog med studenterna
Särskilt Strandberg kunde ha en föreläsning som nästan helt byggde på en dialog/diskussion i klassen, både mellan elever och läraren men även elever emellan där Strandberg delvis styrde samtalet som en moderator. Detta var möjligt trots att klassen bestod av över 100 personer tack vare salens relativa litenhet och en vänskaplig, tolerant och välkomnande atmosfär.


Flera stjärnföreläsare/tydliga karaktärer
Starka karaktärer så som Gunnar Falkemark, Bo Rothstein (följ gärna länkarna) och Sören Holmberg (som alla sett kommentera opinionsmätningar och valvakan i TV) sätter guldkant på tillvaron och är sådana figurer som med sin karisma och engagemang inspirerar och säkerligen påverkar många studenters inriktning och livsval.


Mer gemytlig stämning i föreläsningssalen
Skratt, diskussioner och spontana reflektioner utbröt och luftades lätt. Självklart innebar det också att vissa mindre klyftiga frågor ställdes då och då men det är det värt. Det skapar kanske irritation just då men trygghet i längden.


Stora geografiska avstånd – svårare med spontanitet
Många åker 20, 40 eller 60 minuter med tåg/spårvagn/buss för att ta sig till föreläsningarna. Det blir svårare att vara spontan och när man väl åkt hem kan det ta emot att åka hela vägen in till stan igen. Det blir lite svårt att spontant ses över en kopp te när någon bor på Hisingen, någon annan i Kungsbacka och en tredje i Angered.


Färre naturliga mötesplatser
Visst finns det en del bibliotek och caféer på olika campus men det är relativt sällan man kan bege sig någonstans och förvänta sig att man hittar ett gäng man känner som sitter och pluggar eller hänger där. Folk kan sitta på diverse olika Espresso House, på Kurs- och tidningsbiblioteket, på Haga café eller på någon annan av stans otaliga restauranger, pubar och caféer. Många väljer att plugga hemma.


Mer öppna för normativ forskning
Det betonades att man ville göra upp med forskning som gömde sig bakom en beskrivande eller förklarande front men som egentligen drevs av bakomliggande normativa ställningstaganden. Man ska inte vara rädd för att vara öppet normativ.


Ansvaret för gemensamma aktiviteter tas bara till mindre del av kåren
Kåren anordnar lite fester och happenings då och då men det verkade inte som om uppslutningen var särskilt bra. Mycket ansvar får man själva ta om man vill få saker att hända eller skapa sammanhållning i klassen.



Uppsala


För få föreläsningar
Det är rätt vanligt att ha runt två föreläsningar i veckan men på senaste 7,5hp-kursen så var det totalt sett sex föreläsningar på fem veckor. Föreläsningarna blir då naturligtvis ganska ytliga och man har inte tid att ta upp sidodiskussioner eller fördjupningar.


Stora salar
När man är helklass på uppåt 100 pers sitter man ibland i gamla huvudbyggnaden för universitetet. Salarna kan säkert rymma 200-300 pers eller mer och takhöjden är enorm. Läraren är utrustad med mikrofon och det fysiska avståndet mellan lärare och elever är ganska stort.


Få eller inga frågor under föreläsningarna
Normen tycks vara att en föreläsning domineras till 100% av läraren. Förvisso öppnar lärarna ibland för frågor men man förväntar sig i alla fall inga större mängder. Jag tror inte jag sett någon lärare som fått avbryta sitt resonemang för att en student har räckt upp handen. Ofta verkar föreläsningarna passera helt utan frågor och om dessa trots allt ställs så är dom ohörbara för majoriteten av alla om man sitter i dom stora salarna där läraren behöver bära mikrofon, vilket omöjliggör någon sorts dialog/diskussion.


Applåder
Föreläsningar i Uppsala avslutas i regel med att föreläsaren applåderas. Det känns mer naturligt att applådera än i Göteborg eftersom föreläsningarna mer är som ”uppträdanden” helt utförda av lärarna. Man applåderar inte lika lätt någon man haft en dialog/diskussion med.


Stor distans mellan lärare och studenter
Det fysiska avståndet på föreläsningarna är ofta större men jag upplever också en större outtalad respekt för auktoriteter. Eftersom nästan inga frågor ställs förblir eleverna dessutom anonyma åskådare för läraren vilket förstärker effekten.


Till synes betydligt färre stjärnföreläsare
Jag har hittills inte stött på någon stark karaktär, någon väldigt karismatisk och entusiasmerande föreläsare. Mina klasskamrater småhyllade Karl-Oskar som i och för sig var en helt okej föreläsare men knappast i närheten av någon starkt lysande stjärna. Jag sluter mig dock till att någon ändå måste finnas på detta stora universitet men det är möjligt att lärarna på statsvetenskapen här hellre forskar än föreläser och syns i den allmänna debatten.


Bra med seminarier som är förberedande inför tentan
I Uppsala till skillnad från i Göteborg har man seminarier var och varannan vecka. Dom seminarier vi hade i Göteborg var ofta på ämnen som inte skulle komma på tentan, en istället-för-tenta-uppgift. I Uppsala däremot diskuteras just potentiella tentafrågor och dom lärarledda seminarierna fungerar alltså som förberedande tentaplugg, helt klart en bra grej. Vissa argumenterar för att detta skulle kompensera för att man har så få föreläsningar men där håller jag inte alls med. Seminarier och föreläsningar spelar olika roller. I Göteborg hade man fler föreläsningar och färre seminarier, men det jag upplever att vi får ut av seminarierna i Uppsala fick jag i Göteborg ut i en kombination av frågorna och diskussionerna under föreläsningarna och dom informella seminarierna som frivilligt och mer spontant anordnades och leddes av eleverna själva.


Vanan med nationslunch
Har man en förmiddagsföreläsning eller seminarium så är det brukligt att man drar ihop ett gäng och lunchar ihop. I Göteborg drog man ganska ofta hem om man inte hade fler föreläsningar den dagen. Man äter med andra ord ute i högre utsträckning i Uppsala vilket blir dyrare men också trevligare.


Vanan med gemensamt plugg på bibliotek
Även om man bara ska sitta och läsa kurslitteraturen så gör man det ofta på någon av dom naturliga mötesplatser som finns, exempelvis biblioteken eller nationerna i sällskap med andra. Då kan man även passa på att luncha ihop. I Göteborg läste många själva hemma först och sen sågs man inte förrän när tentan närmade sig, för pluggseminarier.


Mycket studenter på liten yta och inga avstånd
Bor du ”sjukt långt bort” så tar det runt 30 minuter att promenera in till centrum. Många har dock inte mer än runt 10 minuters promenad ner till centrum så att ta sin bok och dra till biblioteket för att läsa den tar inte direkt emot. Dessutom cyklar nästan alla. Det blir väldigt lätt att spontanumgås på kort varsel.


UF-föredrag
Utrikespolitiska Föreningen i Uppsala är fantastiskt trevlig! Två gånger i veckan anordnas föredrag med politiker, ambassadörer, näringslivstoppar eller andra spännande personer. Carl Bildt, Jan Eliasson, Ban Ki-moon och Inga-Britt Ahlenius, listan kan göras mycket längre. Efter föredragen följer föreläsaren ibland med på informellt eftersnack på någon nation. Medlemskapet kostar 100kr för två terminen och då är alla föredrag gratis. Föreningen anordnar även resor, nu senast till Rom för att bl.a träffa representanter från Vatikanen och politiska partier.


Nationer
Naturliga mötesplatser för studenter av studenter. Här kan det finnas mat, pub, dansgolv, bibliotek, bostäder och trevligt umgänge.


Gasquer, formaliteter och traditioner
Nationerna anordnar då och då gasquer, finare sittningar där klädkoden är mörk kostym, man sjunger sånger från nationens sångbok, skålar i rätt ordning och konverserar med sin bordsdam och paret mitt emot. Universitetet har även många andra konstiga gamla reliker. Förstaårselever kallas reccar (recentiorer) och när reccarna ska invigas går nationerna i procession med fanbärare och nationsfanan i fronten fram till universitetstrappan. Högst upp står kanske rector magnificus, pro-rektor, curator curatorum m.fl och väl inne i aulan spelar en orkester och det hålls tal som inleds med uppradandet av titlar på diverse närvarande personer.


Avslutande ord
För att sammanfatta så är min personliga uppfattning i generaliserade termer att utbildningen håller högre kvalitet i Göteborg men att Uppsala rent geografiskt och organisatoriskt är överlägset när det gäller det sociala livet utanför föreläsningssalen. Statsarna i Göteborg kändes lite mer avslappnade, det kanske var för att det var en A-kurs eller för att det är en arbetarstad. Samtidigt som man hade väldigt trevligt på alla föreläsningar så hände det inte så mycket i övrigt, åtminstone inte om man inte gjorde upp planer på förhand. Uppsalastudenterna verkar i allmänhet lite stelare/torrare om jag ska vara skarp i min formulering. För att illustrera så är det svårt att hitta någon som gillar Jackass. Med det sagt vill jag dock betona att det mer är en iakttagelse än en kritik. Det finns också ett större socialt tryck på konformitet i Uppsala. Med gamla och pampiga byggnader, flerhundraåriga traditioner och större respekt för auktoriteter sitter liksom vissa förväntningar lite i väggarna. Visst finns det lite självmedvetenhet om det, en del traditioner behålls kanske mer som roliga kuriositeter än av respekt för dom. Men ännu är det inte helt fritt fram att svära i kyrkan, även om man gärna vill ge sken av det.

ANNONS
Av Nandi - 23 mars 2011 14:55

Efter tre timmars lyckat tentaskrivande om svensk politik och förvaltning ställde vi oss utanför tentasalen för att snacka, frysa ihjäl och skratta åt alla som inte lyckades få upp dörren när dom skulle gå ut (fanns en lapp om att man skulle trycka på en knapp först men ytterst få verkade ha ork att efter en lång tenta läsa dom orden varpå dom förgäves ryckte i och slängde sig mot dörren). Efter lite mindre tvister och diskussioner om vad som skulle ske härnäst hamnade vi till slut på pizzeria Palermo (eller Palermd som någon tyckte att det stod på skylten). Efter lite diskussion om släktforskning och diverse Bellman-aktiga historier om spännande släkthändelser gled diskussionen istället in på huruvida Per-Albin Hansson var bigamist. I sann statsvetaranda började vi genast att umgås med gudarna, det vill säga definiera.


"Att definiera är att umgås med gudarna” – Sokrates


Axel konstaterade att vi bör leta efter genus proximum, en Schumpetersk definition baserad på minsta gemensamma nämnaren hos alla bigamityper. Efter många turer fram och tillbaks lyckades vi hitta en som hela sällskapet kunde ställa sig bakom, sammanfattad i one-linern ”Mutual knowledge – mutual acknowledgement”. A har ett förhållande till B1 och B2. För att detta ska kunna klassas som bigami i sin minimumdefinition behöver några kriterier vara uppfyllda. B1 måste känna till A:s förhållande med B2 men måste även veta att B2 känner till A:s förhållande med B1 och vice versa. Detta är mutual knowledge – alla tre inblandade känner till alla inblandades relationer till varandra. Men detta är inte tillräckligt eftersom det skulle kunna vara en avslöjad och eventuellt ignorerad otrohet som uppfattas som illegitim men som ändå tillåts pågå. Därför behövs mutual acknowledgement som bygger på sex stycken erkännanden. A erkänner båda sina förhållanden till B1 respektive B2 som legitima. B1 erkänner både sitt förhållande till A och A:s förhållande till B2 som legitimt. B2 erkänner både sitt förhållande till A och A:s förhållande till B1 som legitimt. Denna minimumdefinition är blind för förhållanden så som boendeform, lagenligt och formellt giftermål, barn osv.


Med denna definition konstaterade vi att Per-Albin Hansson sannolikt inte var bigamist eftersom det är oklart huruvida den ena partnern kände till det andra förhållandet och osannolikt att hon, om hon gjort det, skulle ha erkänt det som legitimt.


Vetenskapen mötte sedan galenskapen och diskussionen spårade ur (ytterligare?). Ett bigamiförhållande liknades vid en vattenmolekyl med en syreatom och två väteatomer. Syreatomen i förhållandet skulle då kallas bigam och väteatomerna för bigamider (inspirerat från klor respektive klorid). Vi teoretiserade vidare hur flera bigamiförhållanden skulle kunna sättas ihop likt atomer i stora molekyler eller rent av ringar där varje bigams båda bigamider i sin tur är bigamer och bigamider i var sina ytterligare två förhållanden och där varje bigam då har två bigamester (dom närmast i ringen och relationsledet) och en eller två bigaminster (den eller dom i diametralt motsatt position i ringen av bigamiförhållanden, längst bort i relationsledet). Bigamostrar och bigamorfäder kom in och diskussionen avslutades, stannade några kilometer vid sidan av rälsen. Det var dock ytterst underhållande och samtidigt intellektuellt stimulerande med mycket abstrakt tänkande. Även Palermos (eller Palermds) gäster vid andra bord tycktes följa vår diskussion med stort nöje och uppmärksamhet.

ANNONS
Av Nandi - 14 mars 2011 17:00


En kamrat i gymnasiet var ganska dålig på att hålla sig till skrivregler, slarvade med meningsbyggnad, missade lite punkter och särskrev titt som tätt. Detta till trots bloggade han, och han bloggade relativt framgångsrikt. Många var vi som vek oss av skratt när vi läste och därefter otåligt väntade på nästa inlägg. Vi skrattade inte åt hans skrivfel. Vi skrattade åt hans iakttagelser och budskap, hans sarkasm och träffande beskrivning och vi kunde klart och tydligt höra hans röst och se hans miner och gester när vi läste dom karaktäristiska texterna. Ingen av oss andra hade samma förmåga att så tydligt sätta vår personliga prägel på text efter text. Att vi var bättre på att hantera det skriftliga språket korrekt utgjorde snarare ett hinder än en fördel.
Jag tycker att det är stor skillnad på att skriva korrekt och att vara duktig på att skriva. I det förstnämnda fallet är själva skriften ett mål i sig, en slutprodukt, ett prov på kunskap. I det senare fallet är skriften bara är ett verktyg, ett medel för att förmedla någonting annat, något större. Man kan skriva enligt konstens alla regler, med korrekt kommatering och utan syftningsfel, men utfallet kan bli platt och opersonligt, långt ifrån att beröra eller locka till skratt och utan att lämna läsaren i en stunds begrundan efter avslutet.
En enkel text kan väcka hopp och inspirera, öppna ögonen på människor. Den kan skapa bråk och provocera, lyfta undertryckta känslor. Rätt ord vid rätt tillfälle kan ge tröst och läka sår, men fel ord vid fel tillfälle kan riva upp gamla. Det kan vara lätt att falla offer för textmässig fåfänga och estetik. Är det inte korrekt och vackert enligt något ”objektivt” mått låter vi det kanske hellre stanna inne. Inbillningar om brist på ord eller kanske ordens brister får oss att hålla våra budskap inlåsta. Många klagar på att bloggandet har släppt lös en våg av massa skräp. Visst är det så att det finns mycket skräp, jag är den siste att hurra för kissie, blondinbella eller snubben som skriver om hur många kilo han pressade på gymmet eller vilka nya högtalare han satt in i bilen. Men tack vare den tillåtande atmosfären sänker vi tröskeln och gör det möjligt för fler att komma till tals, pröva sina vingar som skribenter och uppleva frihetskänslan när orden och känslorna får en plats att komma fram på. Vi andra kan få inblick i den blyges tankar och den falskes känslor, tillgång till sådant som världen tidigare ofta gått miste om.
Alla har vi idéer, tankar, berättelser och känslor. Låt inte prestationskrav begränsa din frihet till uttryck och beröva din omvärld från det du har att säga.

En kamrat i gymnasiet var ganska dålig på att hålla sig till skrivregler, slarvade med meningsbyggnad, missade lite punkter och särskrev titt som tätt. Detta till trots bloggade han, och han bloggade relativt framgångsrikt. Många var vi som vek oss av skratt när vi läste och därefter otåligt väntade på nästa inlägg. Vi skrattade inte åt hans skrivfel. Vi skrattade åt hans iakttagelser och budskap, hans sarkasm och träffande beskrivning och vi kunde klart och tydligt höra hans röst och se hans miner och gester när vi läste dom karaktäristiska texterna. Ingen av oss andra hade samma förmåga att så tydligt sätta vår personliga prägel på text efter text. Att vi var bättre på att hantera det skriftliga språket korrekt utgjorde snarare ett hinder än en fördel.


För mig är det stor skillnad på att skriva korrekt och att vara duktig på att skriva. I det förstnämnda fallet är själva skriften ett mål i sig, en slutprodukt, ett prov på kunskap. I det senare fallet är skriften bara är ett verktyg, ett medel för att förmedla någonting annat, något större. Man kan skriva enligt konstens alla regler, med korrekt kommatering och utan syftningsfel, men utfallet kan bli platt och opersonligt, långt ifrån att beröra eller locka till skratt och utan att lämna läsaren i en stunds begrundan efter avslutet.


En enkel text kan väcka hopp och inspirera, öppna ögonen på människor. Den kan skapa bråk och provocera, lyfta undertryckta känslor. Rätt ord vid rätt tillfälle kan ge tröst och läka sår, men fel ord vid fel tillfälle kan riva upp gamla. Det kan vara lätt att falla offer för textmässig fåfänga och estetik. Är det inte korrekt och vackert enligt något ”objektivt” mått låter vi det kanske hellre stanna inne. Inbillningar om brist på ord eller kanske ordens brister får oss att hålla våra budskap inlåsta.


Många klagar på att bloggandet har släppt lös en våg av massa skräp. Visst är det så att det finns mycket skräp, jag är den siste att hurra för kissie, blondinbella eller snubben som skriver om hur många kilo han pressade på gymmet eller vilka nya högtalare han satt in i bilen. Men tack vare den tillåtande atmosfären sänker vi tröskeln och gör det möjligt för fler att komma till tals, pröva sina vingar som skribenter och uppleva frihetskänslan när orden och känslorna får en plats att komma fram på. Vi andra kan få inblick i den blyges tankar och den falskes känslor, tillgång till sådant som omvärlden under tidigare generationer ofta gått miste om.


Alla har vi idéer, tankar, berättelser och känslor. Låt inte prestationskrav begränsa din frihet till uttryck och beröva din omvärld från det du har att säga.


Av Nandi - 5 mars 2011 23:08


Aktuell status: Småont i högeraxeln efter att på parkouren ha gjort för många ”kongs” (kasta sig framstupa över i detta fall en hög plint och liggandes på mage i luften skjuta ifrån ordentligt med armarna mot plinten för att flyga längre och förflytta kroppen på så sätt att man landar på fötterna på golvet på andra sidan), nöjd eftersom jag har en thermos full med yogi-te på skrivbordet, trött eftersom jag betar av den strida strömmen vetenskapliga artiklar som ingår i kurslitteraturen och avslappnad efter att ha tagit en paus i läsandet och suttit och garvat för mig själv i drygt en timme framför Jackass 3.
Funderar på: Vad jag ska göra imorgon med sojabönorna jag lagt i blöt under natten och ifall jag kanske skulle ta och skriva ett Göteborg vs Uppsala-inlägg ur studiesynpunkt någon dag snart.
Planerar: Att skaffa sommarjobb under ~5 veckor i Visby (Intersport kontaktat, DestinationGotland reservplan).
Vill: Ha fler än två föreläsningar i veckan och att Kadaffi tar livet av sig.
Lyssnar på: Pepplåten med skönaste videon, varför har jag inte hört talas om dom tidigare?

Aktuell status: Småont i högeraxeln efter att på parkouren ha gjort för många ”kongs” (kasta sig framstupa över i detta fall en hög plint och liggandes på mage i luften skjuta ifrån ordentligt med armarna mot plinten för att flyga längre och förflytta kroppen på så sätt att man landar på fötterna på golvet på andra sidan), nöjd eftersom jag har en thermos full med yogi-te på skrivbordet, trött eftersom jag betar av den strida strömmen vetenskapliga artiklar som ingår i kurslitteraturen och avslappnad efter att ha tagit en paus i läsandet och suttit och garvat för mig själv i en och en halv timme framför Jackass 3.


Funderar på: Vad jag ska göra imorgon med sojabönorna jag lagt i blöt under natten och ifall jag kanske skulle ta och skriva ett "Göteborg vs Uppsala"-inlägg ur studiesynpunkt någon dag snart.


Planerar: Att skaffa sommarjobb under ~5 veckor i Visby (Intersport kontaktat, DestinationGotland reservplan).


Vill: Ha fler än två föreläsningar i veckan och att Kadaffi tar livet av sig.


Lyssnar på: Pepplåten med skönaste videon, varför har jag inte hört talas om dom tidigare?



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se