Senaste inläggen

Av Nandi - 13 februari 2011 22:01

Att tänka, känna efter, få en idé, bestämma sig och sedan genomföra den – finns det något som känns mer meningsfullt än det? Att ta kontroll och styra över sitt liv, sin tillvaro. Att skapa något och se idén växa till verklighet. Att se någonting växa ja, är det inte något magiskt med det? Oavsett om det handlar om en idé, en vänskap, en människa, en grodd eller växt. Speciellt om man själv var med och initierade processen, sådde fröet. Kanske är det för att det känns som bevis på ens egen existens och ens förmåga, att man finns och har betydelse. Att man påverkar sin värld.

Jag kan inte tala för alla men jag tror åtminstone att det ligger i min egen natur att ta initiativ, att skapa saker. Marx pratade om att kreativt (frivilligt) arbete och skapande var det som gjorde människor mänskliga. Och visst är det lite häftigt att vi skapar bara för att vi ”har lust” och inte för att vi måste? För vissa handlar det om att bygga hus, måla, sticka eller skulptera. För andra handlar det mer om sociala projekt och abstrakta mål än om fysiska ting. Hur givande har jag inte tyckt att det varit att arrangera alla otaliga LAN eller spel-, film-, charad- och matlagningskvällar med kompisgänget på ön?

Efter en höst av slappt, passivt glidande och bottenrekord i initiativtagning känner jag mig nu mer back on track. Jag har tagit klivet och börjat träna tre gånger i veckan. Nu ska jag fanimej ta tillbaks min fysik som jag hade för ett par år sedan – och mer därtill! Jag har vidare sått fröet till en plan på en längre vandring med John i sommar. Bara att känna att det finns en process igång är väldigt tillfredsställande, att göra upp planer är halva nöjet! Min utmaning nu är att skapa mig en initiativtagarroll här i Uppsala. Kan jag bara ta mod till mig och överkomma min blyga sida, utöka min sociala krets lite och våga prova lite otippade kombinationer av människor så kan det förhoppningsvis bli lite matlagningskvällar, te-bjudningar och spelkvällar i vår! Jag kan bara hoppas att fler än jag är taggade!


 

ANNONS
Av Nandi - 8 februari 2011 17:04

Det är lätt att klaga på alla människor som bara klagar hela tiden. Jag menar, aldrig är dom ju nöjda. Antingen är det fel nivå på studiemedlet, akassan eller lönen, eller så är det personer med fel kön som gifter sig, fel antal vargar som skjuts, fel antal invandrare som kommer eller något annat. Det är lätt att bara utan att tänka på det falla in i klagokören och sjunga med utan att riktigt reflektera över det. Men lyckas man bryta sig ur den där hypnosen så inser man ju att allt klagande och ifrågasättande är det som gör att själva demokratin håller sig vid liv. Utan det hade vi ju stått där och stampat på samma ställe utan att utvecklas. Utan motargument och klagomål hade status-quo kanske kunnat upprätthållas ända till någon bestämde sig för att fråga varför. Då skulle plötsligt alla stå där som frågetecken och inte komma på ett svar eftersom man allt för sällan hade reflekterat över anledningarna till varför vi har det som vi har det. Självklarheter tappar sitt försvar. Många som läser detta skulle förmodligen ha svårt att på en order genast hålla ett anförande till försvar för demokratin. Klagande är centralt för vårt samhälle. Utan klagandet hade vi inte förmått att försvara det som försvaras bör och utan klagandet hade vi inte drivit vårt samhälle framåt.

Självklart ska vi klaga när våra politiker inte gör sitt jobb. Utan tvekan måste vi fortsätta att påpeka alla fel och brister i vårt samhälle. Bara för att vi relativt sett har det bättre än många andra betyder det ju inte att vi ska stanna och vila. Mycket jobb återstår! Vi borde gå man ur huse och protestera mot Bildts lama agerande vad gäller Egypten. Vilket svek att stå och titta på medan en trogen bundsförvant faller offer för stenkastande ligister och kommunistjournalisters vinklade rapporteringar! Självklart ska vi ifrågasätta varför heterosexuella par får gifta sig i kyrkan, varför Kristdemokraterna inte blir terrorstämplade och varför folk inte ska behöva betala sina höftledsoperationer på samma sätt som man gör när man struntat i att ta hand om sina tänder.

Självklart ska vi klaga på att studiebidraget är för högt, att det byggs för jäkla mycket bostäder och att hyrorna därför inte kan höjas till rimliga nivåer. Fortsätt kritisera att vi har så mycket bussar, tåg och spårvagnar som stör den viktiga biltrafiken och får gräddfiler förbi köerna! Vi måste kämpa för vargjägarnas frihet eftersom jakten motverkar inavel. Vi måste också ifrågasätta den märkliga uppfinningen som vi kallar presstöd. Nyheter som inte är kommersiellt gångbara har väl inte på papper att göra! Fortsätt att fråga er varför vissa ständigt kommer dragandes med sin jäkla ”demokrati”, sina ”mänskliga rättigheter” och sin ”politiska jämlikhet” när det ju är viktiga saker som pengar det handlar om! Som Bildt-historien till exempel, där vissa kommunister faktiskt kritiserar att han verkar komma undan krigsbrottsanklagelserna, trots att det enda han ju gjorde var att sitta i styrelsen för oljebolaget och fokusera på pengarna.

Nej, fortsätt skriv debattinsändare om alla jävla miffon som skickar in saker till tidningen och tror dom har något att säga. Ifrågasätt varför Björklund bara satt kristendomen som överordnat värde i skolplanen men inte i Sverige Radio som Danmark nu gjort. För att inte tala om alla som tjatar om den ”svenska kulturen”. Det är ju kulturimperialism som hotar att sudda ut lokala och regionala identiteter! Vi måste ha en ansvarsfull regional invandringspolitik. Låter vi fler Stockholmare emigrera till Gotland så kommer ju snart ingen veta hur man uttalar Roma eller hur man gör kroppkakor längre!

Förutom allt det ovan skrivna är det bra om vi också försöker kritisera sådant som egentligen inte förtjänar kritik utan som vi gillar och tycker är självklart. Detta för att hålla uppe ett livskraftigt försvar för våra grundläggande värderingar så att vi är redo att försvara dom om dom verkligen sätts på prov någon gång.

Du har nu fem minuter på dig att skriva en A4-sida om vad det är som är bra med demokrati!

ANNONS
Av Nandi - 6 februari 2011 18:20

Igår var jag på reccemottagning på Gotlands nation. Recce=recentior=förstaårsstudent på Uppsala Universitet. Att Gotlands nation är så liten har både sina för och nackdelar. Hittills känner jag dock att fördelarna kraftigt väger över. Vi var typ sex stycken reccar och säker 25 pers som är aktivt engagerade i nationens verksamhet och har olika poster, alltifrån arkivarie till fikavärdar och kuratorer. Det inleddes med lite fika och sedan information om kåren, kondomer och lite annat följt av en presentation av alla nationsengagerade.

Några lekansvariga tog sedan över. Först var det kaosartad ringlek med en stol för lite (ni vet vad jag menar).  Stämningen var rolig och avslappnad och eftersom vi var så få så fick man ett hum om vilka dom flesta i sällskapet var. Efter ett antal turer och diverse regeländringar allteftersom blev vi indelade i lag och skulle gå Hanses tipspromenad. Reglerna var så kaosartade att jag inte tänker försöka mig på att beskriva dom här. Inte ens Hanse verkade ha koll på vad han gjorde. Jag kan i alla fall sammanfatta det med att man sprang upp och ner och fram och tillbaks i hela nationshuset (typ 7 våningar). Man blev trött, svettig och hungrig helt enkelt. Den fina reccesittningen, gasquen, är inte förrän nästa helg. Detta var bara en så kallad ”sexa”. Det innebär att man bär helt vanliga kläder, man har ingen sångledare vid middagen och det gör inte så mycket om man tittar till vänster först istället för till höger när man skålar. För den som inte förstår varför detta kallas just ”sexa” kan jag berätta att jag inte heller gör det.

Nåja. Middagen (som var gratis!)
bestod av vegetarisk lasagne och sallad. Sångböcker delades ut till hela sällskapet och den som var först ut med att välja en sång som alla skulle sjunga passade sedan detta uppdrag vidare till valfri person. Efter en lagom lång stund pockade även denna nya person på uppmärksamhet, ställde sig upp, valde sång och passade i sin tur uppdraget vidare. Så fortgår en ”sexa” hela middagen och det är sällan det går mer än några få minuter innan det är dags att sjunga nästa sång. I värsta fall är det någon lång Bellman som gör att maten hinner kallna. I bästa fall, som igår, fick jag chansen att välja ”Rune ifrån Rone” till mångas uttryckliga glädje. Min uppskattning är att ungefär hälften av sällskapet kunde sångerna och melodierna relativt bra. Dessa överröstades dock till viss del av den fjärdedel som inte riktigt kunde melodin men som tog i ändå. Själv försökte jag snappa upp ”rätt” slinga bland alla röster samtidigt som jag läste den för mig främmande texten med ena ögat och följde eventuella armrörelser eller bank med nävar i bordet med det andra. Ett minst sagt svårt uppdrag med andra ord. God stämning var det och förmodligen blir det ännu roligare i framtiden när man fått kläm på lite fler sånger. Nästa tillfälle att träna är på gasquen på lördag. Då har man dessutom en sångledare som väljer ut och tar initiativ till alla sånger.

Vid strax innan elva drog ett gäng ner på VG (Västgöta nation) för ett så kallat ”släpp” (dans/bar/party). Jag hade haft en helskön kväll och tackade för mig och begav mig hemåt för att stupa i säng. Idag har jag ätit smörgåstårta på Gotlands söndagsfika och därefter tränat ordentligt för första gången på alldeles för länge (inomhusträning med Uppsala Parkour) vilket gjort att jag är rätt slutkörd i hela kroppen med undantag endast för skuldror, biceps, underarmar och vader. Med sån träning tre gånger i veckan kommer jag vara en ny människa lagom till sommaren. Efter frågan häromdagen från en korridorskamrat ”Är det där resterna eller är det din standardmat?” när jag åt det som var kvar av blodpuddingen och baconet (denna gång stekt i en fungerande stekpanna) har jag bestämt mig för att jag väntar ett tag med att äta blodpudding igen. Idag blev det linsgryta istället.

Av Nandi - 3 februari 2011 14:03

Just idag känns allting väldigt enkelt. Lite som när man är på en strand med stora stenbumlingar när det är lågvatten och man bara flyger och fram, lätt och smidigt hoppandes mellan stenar utan att trilla i vattnet. Haha, pratade nyss med Pär, Rebecka och Sandra om att jag inte hade nån längtan till en varm och skön strand utan var väldigt nöjd som det var. Jag får nog modifiera det svaret nu, jag älskar faktiskt att hoppa på stenar en frisk och solig vår- eller sommardag. Eller klättra på Fårös raukar för den delen.


Jag har för övrigt bestämt mig för att dra iväg på parkour/freerunning här i Uppsala på söndag. Det är ett gäng som har tre inomhusträningar i veckan såhär års och drar ut när det blir lite bättre väder. Jag har upptäckt att ju mer jag gör, ju mer som händer, desto mer taggad blir jag på att göra mer. Tröttheten släpper, eller så tänker man bara inte på den. Jag är riktigt taggad på att komma igång och använda kroppen igen. Är förövrigt väldigt nöjd med att jag bad Peter att lämna kvar sin chin-up-stång i dörrposten! Att hänga och träna i den är ofantligt mycket roligare och skönare än att träna med vikter. Att klättra, hänga och klänga har alltid varit mycket mer min grej. Och att hoppa förstås!


Nu är tanken alltså att jag ska undvika att göra såhär (måste ses!):



Istället tänkte jag sträva efter att göra lite mer såhär, fast i min egen lite mindre skala:



Av Nandi - 1 februari 2011 18:17

Mina korridorskamrater måste tro att jag typ hatar eller är totalt sämst på att laga mat. Hade igår fyndat billig blodpudding och bacon på ICA för att ha till dagens lunch. Teflonstekpannan som jag tog fram såg sliten ut, det var nog inte så mycket teflon kvar i den. Jag bestämde mig därför för att ta relativt mycket smör och även steka baconet samtidigt som blodpuddingen i samma panna. Så fort jag lade i blodpuddingsskivorna märkte jag dock att dom trots allt fett fastnade i pannan. Jag försökte därför hela tiden knuffa runt bitarna för att dom inte skulle sätta sig totalt vilket resulterade i att dom började gå sönder. Lunchen som jag åt i köket i sällskap med två korridorskamrater blev därför trasig blodpudding med baconbitar och lingonsylt vilket inte såg alltför fantastiskt ut. Nåja, jag skulle åtminstone äta resterna av laxen från igår till middag tänkte jag. Den var det ju inget fel med i alla fall.

Istället för potatis som jag åt igår bestämde jag mig för att äta laxen med couscous istället. Eftersom jag är microskeptiker tänkte jag att jag ju lika gärna kunde värma laxen på spisen tillsammans med couscousen efter att denna svällt. För att göra detta var jag ju dock tvungen att dela upp laxen i mindre bitar så att jag kunde röra runt i kastrullen och få allting varmt. Resultatet blev att den mat jag lade upp på tallriken, och som av någon skitnödig anledning Emil gick förbi och såg, hade samma konsistens och utseende som gröt, fast med rosa laxbitar i. Fantastiskt gott smakade det ju men hade jag fått det serverat till mig på restaurang eller av någon annan hade jag varit lite tveksam till att ta första tuggan om man säger så.. Utsikterna ifall jag skulle få ett infall och vilja bjuda folk i korridoren på käk ser därför lite grusade ut :P

Av Nandi - 31 januari 2011 22:45

Peters rum på Rackarbergsgatan har nu blivit mitt rum. Förvisso är möblerna, all Sovjetisk kommunistpropaganda, alla böcker om Ryssland och alla böcker skrivna av ryssar Peters. Han ska för övrigt plugga utomlands i vår, kan ni gissa i vilket land? Jag är dock väldigt glad över att jag slipper leta rätt på möbler själv. Att flytta in i ett rum som redan är utrustat med möbler, sällskapsspel (Risk, Monopol och Jeopardy), strykbräda och strykjärn, hantlar samt diverse glas ämnade för olika typer av finare drycker är inte helt fel!


Igår kväll packade jag bara upp och fixade det absolut mest livsnödvändiga – sängbäddning, dator och fyllning av skafferi och kylskåp. Bortsett från stopp i avloppet i handfatet var allt strålande; rummet var fräscht och tillräckligt stort, köket var fullt fungerande och även det fräscht och dom korridorsgrannar jag träffade verkade väldigt hyggliga! Hos David hade jag tidigare samma dag ätit ägg (bara) både till frukost och lunch, och till middag orkade jag inte fixa mer än en skål yoghurt med Start. Glad och nöjd gick jag ändå och la mig och sov en tyst natt igenom.


I morse, efter att ha ringt och gratulerat mor min, pallrade jag mig ner till Norrlands för planerat PM-skrivande med Rebecka. Hennes och flera andra statsares sällskap där gjorde dagens plugg och lunch till en avslappnad och trevlig tillställning. Det verkar vara ett skönt gäng och jag upplever dom andra som väldigt välkomnande. Fick för övrigt flera oväntade komplimanger för mina foton från pokerkvällen.

Nu ikväll invigde jag köket
ordentligt genom att göra lax i ugnen med vitlök, lime, ingefära och crème fraiche. Lika utsökt som vanligt! Tack vare en snäll korridorsgranne med propplösare löste sig också problemet med handfatet. Kan dessutom skryta med att jag varit produktiv och packat upp ytterligare tre saker – kalsonger, strumpor och t-shirts! Jag gillar att packa saker när jag ska iväg men att packa upp tar alltid sju evigheter. Jag vet inte varför det är så svårt.

Av Nandi - 29 januari 2011 22:34

Det var länge sedan jag hade så mycket att göra att jag inte ens hade lite tid att lägga på bloggande åtminstone varannan dag. Den senaste veckan har dock varit extremt intensiv. Har det inte varit föreläsning om demokrati så har det varit läsning tillsammans med andra på biblioteket på Norrlands nation eller ekonomikum. Jag har ätit ute med folk i princip varje dag, ofta lunch eller fika på någon nation. Salladsbuffén på stocken (Stockholms) har fyllt magen ordentligt två dagar. Jag våldförde mig lite på mina principer och var med på pokerkväll (50kr insats) med Davids gäng där jag nästan förlorade alla marker på första given men trots det lyckades överleva och slutade på fjärde plats av tio. I torsdags var det häng och mat med gamla klasskamrater och några till hos Hanna på Gotlands nation.

Igår mitt på dagen tog jag tåget till Stockholm (40min 70kr) och träffade mina gamla rums- och klasskamrat John. Det var fantastiskt roligt att träffa honom igen, vi hade inte setts sen tidigt i somras. Chai-latte och snack på Wayne’s, promenad och sen mat vid Hötorget fyllde hela eftermiddagen. Jag nämnde mina planer på Sverige-vandring i sommar för John som verkade bli helt frälst på idén och har bestämt sig för att försöka haka på. Jag hade tappat hoppet om att hitta någon vandringskamrat eftersom alla är såna jävla slackers eller stadsråttor, så jag var inställd på att göra det själv. Om nu John bestämmer sig för att hänga på skulle det göra ett härligt projekt om möjligt ÄNNU bättre. Var sin ryggsäck, gasbrännare, vindskydd, kastspö och lite drag och en vacker svensk natur – vad mer kan man önska sig?

Efter maten så tog John pendeln ut till Kungsängen och jag tog en promenad bort till DN-skrapan dit jag var bjuden eftersom företaget pappa jobbar med, Plantagon, firade tre år. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig men det var ett sällskap på ett par hundra personer – en massa kostymklädda människor från företagsvärlden, styrelsemedlemmar med sina respektive och lite andra – champagne, snacks, mingel, presentation av Plantagon och lite live-musik. Jag kände mig minst sagt lite vilsen, jag är varken affärsman eller någon som går runt med visitkort i bröstfickan, men jag träffade i alla fall et par trevliga, rätt sköna människor. Dessutom fick jag tillfälle att uttrycka min uppskattning för och prata en liten stund med en av mina förebilder – Johan Ehrenberg som bland annat driver tidningen ETC. Han var som väntat, precis som jag, besviken på att Plantagon valt att förlägga sitt kontor till Bonniers DN-skrapa, men planerar att följa projektet med stort intresse både som engagerad medlem och som kritisk journalist.

Plantagon går alltså ut på att bygga växthus i samma form som globen (den största modellen är även ungefär i globens storlek) och odla ekologiskt och närodlat på höjden inne i städer för att spara mark och minska transporter. Samtidigt introducerar dom en ny företagsmodell, companization, som är ett försök till lösning på den eventuella konflikten mellan att göra gott och göra vinst. Ena delen av Plantagon är det vinstmaximerande företaget – vinst är en förutsättning för att ett företag ska kunna fungera och överleva. Den andra delen av Plantagon är en non-profit-organisation som vem som helst kan gå med i och som ska se till att inte bara företaget utan även världen överlever och mår bra. Två dokument, FN:s Global Compact och Earth Charter, är inskrivna i Plantagons stadgar och är omfattande dokument som behandlar mål för företags sociala ansvarstagande vad gäller exempelvis miljö, arbetsvillkor, korruption och mänskliga rättigheter. Non-profit-organisationen äger 10 % av det vinstmaximerande företaget men utser 50 % av dess styrelse. Dess uppdrag är alltså att säkerställa att det vinstmaximerande företaget faktiskt uppfyller alla löften om att göra gott och ta ansvar. Det fungerar alltså som en motvikt som hindrar vinstintresset från att löpa amok och förstöra för natur och människor. Plantagon ägs till 85 % av nordamerikanska indianer, har huvudkontor i Stockholm med svenska VD:n Hans Hassle i spetsen och har planer på växthus runt om i hela världen. Singapore kommer troligtvis bli först, men Linköping och Botkyrka (se nedan) står också på kö. Självklart är inte vitsen att konkurrera ut lokala bönder. Istället ska man odla grödor som annars måste transporteras långa sträckor. Genom att odla på höjden utnyttjar man markytan tio gånger mer effektivt. Det ska bli väldigt spännande att se hur projektet fortskrider!


Av Nandi - 24 januari 2011 22:00

Ehh, oj *försöker sortera dom senaste dagarnas händelser i huvudet* var börjar jag? Jo, jag har flyttat till Uppsala! I lördags eftermiddag kom jag fram efter en tågresa med kraftig syrebrist och åksjukekänsla och lyckades utan större svårigheter hitta hem till David som jag ska bo hos den här veckan. Efter att ha kommit iordning lite och bäddat luftmadrassen som David är så schysst och upplåter åt mig gav vi oss iväg ut. Den tidiga kvällen spenderades med ett gäng trevligt människor från Davids (och numer även min) klass på O'Learys med en mycket god kycklingburgare och svensk handbollsmatch. Jag fick också träffa Peter, Davids kompis, vars korridorsrum jag ska hyra under vårterminen när han åker till Ryssland. Efter maten, matchen och lite snack så gav vi tre oss iväg mot Gotlands nation för att hälsa på Hanna från min gamla gymnasieklass. Även hon ska åka till Ryssland under våren och därför hade hon och Peter en hel del tankar gemensamt och erfarenheter av att förbereda en utlandstermin att dela. Jag och David var kvar en rätt lång stund efter att Peter hade gått men det var ändå inte senare än strax efter elva som vi gick hemåt via den kvällsöppna ICA-affären. Det var som vanligt väldigt mysigt att träffa Hanna och nationen verkar vara ett skoj ställe att bo på.

Det kanske är på sin plats att förklara var jag menar när jag säger nation. Uppsala och Lund är ju två universitetsstäder med gamla anor och dom båda har också så kallade nationer. Såvitt jag förstått är det organisationer som tidigare bestod av studenter från ett och samma landskap som gick ihop för gemenskapen skull. Namnen finns kvar och det är fortfarande studenterna själva som håller i nationerna men kravet på anknytning till landskapen har i alla fall utom Snerikes (Södermanland – Nerikes nation) tagits bort tror jag. Olika nationer har olika inriktningar och karaktär. Vissa har en massa rum och lägenheter som dom hyr ut till medlemmar. Några har supergod mat. Andra har jättestora festsalar, bra bibliotek eller gemytlig stämning. Är du medlem i en nation så är du välkommen på alla andra också, men förmånerna vad gäller rum/lägenheter eller rabatterad mat och dryck gäller bara din egen. Nationerna är naturliga mötesplatser, ordnar pluggfika, gasquer (finare sittningar med party/dans efteråt) och andra arrangemang som bidrar till gemenskapen.

Söndagen dedikerades nästan
uteslutande till läsning med undantag för en fika hemma hos Peter. Jag fick chans att se korridoren och rummet där jag ska bo och det känns jättebra. Rummet är fullt tillräckligt stort, köket är schysst och allt verkar väldigt välordnat på en väldigt lagom nivå sett till organisering, ansvar och skötsel. Dessutom är läget väldigt bra. Inget verkar dock ligga långt bort för studenterna här. Få saker och platser av betydelse är det längre än 15-20 minuters gångavstånd till. Det verkar för övrigt ständigt vara aktiviteter på gång; nationsluncher, gemensamt plugg på något bibliotek, pokerkvällar, helgfikor, kvällsfikor, pubrundor, gasquer osv. Folk verkar rätt sällan sitta hemma själva och häcka, även om man inte gör något särskilt så gör man det ändå tillsammans. Om mitt intryck stämmer bådar det gott helt enkelt!

Dagen började med ett seminarium klockan åtta där alla skulle vara redo att hålla två stycken fem-minuterslånga anföranden om demokrati och könskvotering. Dock var det bara två av tolv som blev tvungna att hålla sina. Vi andra deltog i efterförljande diskussion istället. Därefter hängde jag med David, Anton och Rebecka till norrlands (nation) där vi satte oss i biblioteket och läste fram till strax före fem, med pauser för lunch och fika förstås! David höll på att avlida av för mycket läsning, något som var överraskande att se! Jag förstår honom dock. Själv är det inte många dagar jag läser så länge som jag gjorde idag, men för David, som alltid läser 150 %, är det så nästan jämt. Jag skulle också avlida.

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2011
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ Pure Nandi med Blogkeen
Följ Pure Nandi med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se