Den halvkilostunga salladen var klart värd den hårda vandringen i snöstormen till affären och tillbaks. Nu är jag fit for fight! Långkallingar, överdragsbyxor, dunjacka, halsduk, mössa, vantar. Nu är det pulkaåkning med Hanna, Milly och Patrick som gäller!

Känner mig inte hel. En del av mig lämnade mig, långt borta, kanske utom räckhåll. Försöker fylla tomrummet med vänner, men det hjälper inte. Saknar musik för min sinnesstämning.

Dagen som förmodligen skulle försvunnit framför datorn försvann istället på Intersport. Jag valde frivilligt att tvingas lyssna på Takida och Nickleback. Men vad gör man inte för en bra betald arbetstimme, och tre stycken med dubbel lön?

Välbehövd pizza på Tigris med välbehövt sällskap i form av Andis, Melker, Fredrik och Petter. Hängde med dom resten av kvällen. Nu, hemma och trött men vill inte sova. För mycket i tankarna. Saker jag måste och kan men inte vill. Saker jag vill men inte kan. Förflutet och framtid. Hoppas eller ge upp.

Komposthinken får vänta.

"In reality, hope is the worst of all evils, because it prolongs man's torments." - Friedrich Nietzsche

Jag önskar att jag kunde hålla svenska-talet om fildelning, politik eller något annat som verkligen engagerar mig.. Temat på provet är tillräckligt fritt för att göra det svårt att välja, men tillräckligt snävt för att stänga ute allt jag skulle vilja skriva om.

Det värmde att idag läsa Kriss blogg där hon tillägnat mig ett inlägg.

Utdrag ut inlägget:

"Han har mycket klokt att säga och jag brukar aldrig se upp till människor som är bara ett par år äldre. Men med André så är det annorlunda på något sätt. Jag tar åt mig mycket av det han säger och lyssnar på hans åsikter om mycket. Jag vill inte säga att jag försöker vara som André men det känns som om det ger att lyssna på honom."

Utdrag ut min kommentar:

"För mig har inte åldern inte direkt någon betydelse när det gäller att se upp till eller beundra någon. På ett eller annat sätt ser jag nog upp till alla mina vänner, det är väl just därför jag valt dom, oavsett om dom är två år yngre, två år äldre eller vuxna. Dom har alla kvalitéer som jag värdesätter eller rent av önskar att jag hade själv, och som jag uppskattar dom för."

Jag har tagit upp ordet feminism i denna blogg förut, men det är värt att påminna om då jag i skolan fortfarande hör ordet nämnas i negativa sammanhang eller där man driver med folk. Den 17:e januari skrev jag: "Vill du att kvinnor ska behandlas likadant som män? Grattis, du är feminist!". Således borde vi väl driva med dom som inte är feminister? Haha, han tycker inte om Gudrun Schyman, för han är inte feminist! Haha, den idioten är inte feminist, för han hörde någon gång att en feminist sa att män är djur, och då låter han den ensamma personen representera alla andra!

Hittade idag den tydligast talande meritlistan någonsin. De olika partierna idag tycks kanske vara väldigt lika för någon som inte är insatt. Dock skiljer dom sig markant i grunden dom står på. Partierna har ju från ytan sett dragit sig väldigt mycket mot mitten, men människosynen och grundvärderingarna hos partiernas medlemmar är mer eller mindre den samma som den var förr. Medan vänstern (den demokratiska socialismen) under det senaste århundradet kämpat för allmän rösträtt, arbetares rättigheter, och stöd till dom utsatta grupperna i samhället är detta hur moderaterna röstat:

• 1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
• 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
• 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
• 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1927: Nej till folkskolereform.
• 1931: Nej till sjukkassan.
• 1933: Nej till beredskapsarbete.
• 1934: Nej till a–kassa.
• 1935: Nej till höjda folkpensioner.
• 1938: Nej till två veckors semester.
• 1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
• 1946: Nej till fria skolmåltider.
• 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
• 1947: Nej till allmänna barnbidrag.
• 1951: Nej till tre veckors semester.
• 1953: Nej till fri sjukvård.
• 1959: Nej till ATP.
• 1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
• 1963: Nej till fyra veckors semester.
• 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
• 1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
• 1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
• 1976: Nej till femte semesterveckan.
• 1983: Nej till löntagarfonderna.
• 1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
• 1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
• 2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom moderaterna.
• 2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
• 2006: Nej till gröna jobb.
• 2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
• 2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
• 2006: Nej till höjd a- kassa.
• 2006: Ja till sänkt a-kassa.
• 2006: Nej till höjd sjukersättning.
• 2007: Ja till sänkt sjukersättning.

Jag märker verkligen på mitt bloggande att jag har mindre skolarbete att göra nu än vad jag haft i vad som känns som en evighet denna höst. Jag har mer tid för att tänka och att skriva, och dom gånger jag faktiskt arbetar med skolarbete kan jag göra det med entusiasm och lätt sinne.

Satt precis och skrev lite på talet som jag ska hålla som en del av det nationella provet i svenska, men det kändes som om jag plötsligt tappat allt mitt flyt, mina finurliga stilfigurer och skarpa formuleringar. När Björn läste upp sitt tal för mig idag fick jag tillbaks lite av den magiska känslan från den sublima retorikkursen förra året, men jag kände mig samtidigt lite irriterad. Björn hade om möjligt gjort ett ännu slagkraftigare tal än dom han framförde förra året tyckte jag, och kände en gnutta avund då mitt ofärdiga manuskript inte alls höll samma klass. Men så fick jag en ingivelse och letade upp lite Palme-klipp på youtube. Jag lyssnade, och att bara höra rösten som en gång uttalade de kända orden om USA:s bombningar i Hanoi, och som samplats av Latin Kings på låten "Fördomar 2", fyllde mig plötsligt åter av den inspiration och skrivlust som präglade mig under mitt talskrivande i retorikkursen. Metaforerna, anaforerna, och antiteserna kom plötsligt och lika säkert som (hmm, fan nu försvann flytet) diskussionerna blossar upp när jag, Björn och Randahl ses, och jag skrev på tio minuter lika mycket som tidigare tagit över en timme att få ihop. Jag hoppas att min minnesteknik inte gått och gömt sig alltför långt bort då jag räknar med att memorera det fem minuter långa talet imorgon kväll för att kunna hålla det på fredag morgon. Men jag får satsa på att klämma in många upprepningar, bokstavsrim och retoriska bilder eftersom det gör det lättare att minnas talet, både för talaren och åhöraren.

Har för övrigt en väldigt trevlig morgondag att se fram emot. Jag börjar klockan halv 10 med volleyboll på gympan och slutar klockan halv elva efter volleyboll på gympan. I måndags var jag hemma hela dagen då jag var ledig från den ena lektionen och hade arbete hemifrån på den andra, igår hade jag gympa kockan elva följt av projektarbete där vi lagade pestopasta med kyckling hemma hos oss, och dagarna innan helgen var jag i Stockholm. Det känns lite som att ha fått ett välbehövt litet lov.

Spelade Battlefield 2 i någon timme eller så med John idag. Han tränar lite inför det kommande LAN:et som vi planerar att hålla här med några klasskamrater i december. Förväntningarna är höga, men det är svårt att föreställa sig hur det skulle kunna bli något annat än pure.

"Oratory is the power to talk people out of their sober and natural opinions." - Joseph Chatfield

"Så mycket, alltför mycket, av det goda jag kände under dessa år av landsflykt var inlåst i mitt hjärtas fängelsecell, dessa höga murar av rädsla, detta lilla gallerförsedda fönster av hopp, denna hårda bädd av skam. Jag talar ut nu. Nu vet jag att när ett kärleksfullt, ärligt ögonblick kommer till en ska man gripa tag i det och tala om det, för det kanske aldrig kommer tillbaka. Och om dessa sanna och verkliga känslor förblir outtalade och outlevda och inte förmedlas från ett hjärta till ett annat, vittrar de och faller samman i minnets hand när den alltför sent försöker sträcka sig efter dem."

Gregory David Roberts, Shantaram.

Att blotta sina känslor för någon annan, att tala om för någon vad den personen betyder för en och hur mycket man uppskattar den, det ger så mycket, inte bara för den andre utan också för en själv. Det är något dom flesta av oss skulle vinna på att träna på, inte minst jag. Det känns så bra att få det sagt, och man får ofta den andre personen att öppna sig för en själv också. Ju mer uppskattning man ger till andra desto mer får man själv tillbaks, och dom gånger man håller sin uppskattning och sina känslor inne, ångrar man det oftast senare, när tillfället passerat. Även dom mest självsäkra och självständiga av oss behöver uppskattning och öppenhet, för kanske är det bara så att det är just dessa personer som behöver hjälp med att öppna sig för andra.

Skrivet av en Nandi borta i tankar..

"To give vent now and then to his feelings, whether of pleasure or discontent, is a great ease to a man's heart." - Francesco Guicciardini

Själva dom av skolan inplanerade besöken under stockholmsresan var inget som gjorde något större intryck eller som jag vill ta upp här. Med enbart dessa hade vistelsen varit tämligen tråkig, men så blev inte fallet. Tvärt om blev det min kanske bästa stockholmsvistelse hittills.

På torsdagskvällen hade jag ätit på Folkets Kebab med Beno, Boba, Filip, Max och Samuel. Jag blev så grymt mätt att jag nätt och jämt orkade släpa mig hem (hem är för mig platsen där jag bor för tillfället, vilket under vistelsen innebar hemma hos mina vänner Ellen, Emma och Eivind vid Medborgarplatsen i deras stora fina våning). Jag tackade vänligt nej till grabbarnas erbjudande om att hänga med till vandrarhemmet där öldrickande och ballong-volleyboll-spelande på rummet stod på schemat, och lade mig istället i den sköna grå soffan och glodde på TV för första gången denna höst. Senare kom Emma hem och vi roade oss en stor del av kvällen med att superseriöst (inte) leta fakta om vad som hände med aztekerna när spanjorerna kom, garvandes och kämpandes med uttalet på Tenochtitlan, Tlaxkaltekerna m fl. Vid strax efter 12-slaget gick jag motvilligt och la mig då jag var tvungen att hinna med ett tåg till Uppsala från centralen vid strax efter kl 8 morgonen därpå.

Det var väldigt skönt att umgås med någon som är så pass nära (även om vi inte träffats sådär väldigt många gånger) men som inte direkt har den där bestämda uppfattningen om hur jag ”är”. Så att man kan vara den man egentligen är och vill vara. Bara en sådan sak som att Emma kunde börja brottas med mig i soffan för att försöka radera några bilder på min kamera. Jag tror tyvärr inte att det skulle falla någon av mina vänner på Gotland in att göra så, för att dom fått någon felaktig bild av mig som överseriös och obarnslig. Jag tror inte alls att jag egentligen är det – nej jag vet att jag egentligen inte är det – men när man väl har blivit tilldelad den rollen är den svår att ta sig ur. Eller att vi bara satt och snackade vid köksbordet i ett par timmar. För andra personer jag känner skulle det nästan kännas otänkbart – jag är ju den tystlåtne som oftast bara lyssnar och gör något enstaka inlägg, det går väl inte att föra ett samtal med mig?

Satt och fikade med Elin på Cozy vid Medis en stund på fredagskvällen. Vi pratade öppet och ärligt om oss själva, och det kändes väldigt skönt. Elin är en av dom få vänner jag känner att jag verkligen kan prata med om vad som helst, utan att det blir jobbigt. Apropå det jag skrev ovan om att jag är den tystlåtne som bara lyssnar och gör enstaka inlägg så pratade vi bl a om just det. Jag är oftast inte den som slänger ur mig min första bästa tanke. Jag vill helst ta till mig vad andra sagt, tänka igenom det och sedan överväga vad jag vill säga och hur jag vill säga det, innan jag säger det. I många diskussioner hinns det inte alls med, och då nöjer jag mig ofta med att lyssna och försöka ta till mig vad andra säger. Därför älskar jag dom samtal som då och då förs hos våra vänner i Värmland som vi brukar träffa ett par gånger om året. Då lämnas det säkert femton sekunders andrum mellan varje kommentar, utan att det blir ett dugg obekvämt. Då har alla tid att verkligen känna efter och tänka igenom saker och ting innan man fortsätter. Men självklart är det inte alltid så för mig, att jag sitter tyst och lyssnar. Det beror oftast helt på samtalsämne och hur mycket man har gemensamt med personen man talar med, hur bra det flyter.

På fredagskvällen efter att jag legat i den stora grå soffan och läst Shantaram (som för övrigt Elin också börjat läsa nu) ett tag, kom mamma med Lars och hans två sönder Simon och Sebastian till Stockholm från Göteborg. Under helgen har man inte sett Simon och Sebastian så jättemycket då dom umgåtts med polare i Stockholm. Vi bodde på Scandic i Alvik, och som vanligt när man bor på hotell så är det frukosten som ger mest. På söndagsmorgonen åt jag äggröra och bacon, en stor ciabbata-liknande macka med Philadelphiaost och björnbärssylt, nudlar med vårrullar, bulle, te, blåbärssaft, färsk tomat och till sist en till portion äggröra och bacon. När man ändå är inne på mat så åt jag en otroligt god moussaka på lördagskvällen och kanske dom godaste lamfärsbiffarna någonsin på söndagseftermiddagen.

Att umgås med Emma, att prata öppet med Elin på fredagsfikat och att träffa mamma och Lars i helgen och äta god mat var vad som gjorde denna Stockholmsvistelse till min bästa hittills. Tack för det!

"It's so easy to fall in love but hard to find someone who will catch you."

Igår var en av dom bästa dagarna under dom senaste två månaderna. Disputationen av engelskauppsatsen gick utan problem, och hålan fylldes av härligt Zatackaspel med en blandning av gamla rävar och några gästspelare från andra klasser. Efter skolan hängde Kriss med hem, och vi satt och snackade, drack te och lyssnade på musik i ett par timmar. Kriss blev kär i rött vanlijte och lånade första boken om Arn. Najs att träffa någon som frågar efter boktips, dom flesta har en hel hög med böcker hemma som dom ska läsa. Det är trevligt att kunna umgås med Kriss utan att Andis är med (inget ont om Andis!). Det är lite småskumt att bara känna/umgås med folk via någon annan. Härligt med nya vänner, det är alltid välkommet!

När Kriss gått slängde jag ihop lite pasta, falukorv och stekt paprika. Lagom när det var klart kom Gustav och gjorde mig sällskap. När jag ätit klart visade det sig att han varken hade ätit lunch eller middag. Jag fick efter lite trugande i alla fall bjuda honom på lite havregrynsgröt med russin och solroskärnor, och den slank ner lätt. Efteråt satt vi och pratade, spelade kort och lyssnade på musik. Vi lyckades komma på en ny variant på svälta räv, som handlade mer om att rytmiskt lägga ut korten i takt till musiken (med variation i rytmen som byggde på något mystiskt icke-verbalt samspel mellan oss) än att vinna. Vi höll på med det i minst en och en halv timme, och jag var svettig när vi slutade. Resten av kvällen kollade vi lite bilder och youtube-klipp.

Idag började dagen dåligt. Arbetsförmedlingen förstörde sovmorgonen till 11 och gav oss istället en håltimme mellan 09:20 och 11:00. Zatackaspelarna försvann åt olika håll och några hade lektioner. Jag gjorde ett försök att hänga i Caffis men jag kan bara konstatera, it's not my place. Jag satt mig med musik i öronen och degade lite framför en dator i biblioteket. Plötsligt får jag syn på Melker och lite folk i hans klass. Jag fick Zatacka-vibbar och bjöd in dom att spela. Vi lirade en lång stund och det var riktigt skoj, även om det märktes att jag haft ett litet försprång i träningen. I vår klass är Zatacka-traditionen att den som vinner får äran, men det finns bara en vinnare, och resten är förlorare. Under spelets gång pågår också ett psykologiskt spel där man försöker psyka och dissa varandra så hårt som möjligt.

I SP1d däremot ser det annorlunda ut. Hos dom finns bara en förlorare, och resten vinnare. Under rundans gång bestämmer man där ett förudmjukande uppdrag som måste utföras av den spelare som får lägst poäng. För att behålla sin heder måste man som förlorare utföra uppdraget. Idag var det Hoas som hade oflyt och tvingades gå fram till bibliotekarien och i alvarlig ton förkunna att han var bög, medan dom andra i klassen fnissandes gömde sig bakom en bokhylla.

"Friends are relatives you make for yourself." - Eustache Deschamps

Man kan nog säga att jag återupptäckt Led Zeppelin lite dom senaste dagarna; bandet som jag var helt förtrollad av under senare delen av mellanstadiet och början av högstadiet. Dom har fått stå tillbaks lite för nyare och ofta hårdare musik dom senaste åren, men jag har aldrig tröttnat på dom. Nu har jag dock börjat lyssna på dom mer igen, och samma rysningar som förr går genom kroppen när Page spelar solot i Stairway to Heaven eller när Plant känslosamt sjunger den hjärtskärande vackra Babe I'm Gonna Leave You. Ibland känner jag bara för att fokusera på Bonhams otroliga känsla och finess vid trummorna som han visar på genomgående i princip alla låtar, men som man renodlat kan lyssna på i Moby Dick under det nästan 20 minuter långa trummsolot (den långa versionen på "How the West Was Won"-albumet). Kort version här. Inte heller Jones insats på bas i exempelvis låten What is and What Should Never Be ska underskattas. Dessutom spelar han orgel och keyboard i flera låtar, och har haft stort inflytande över rytmen i låtarna tillsammans med Bonham.

Jag vet inte om jag tycker det är möjligt att ranka musiker, men Jimmy Page anses av många vara en av värdens bästa gitarrister och John Bonham hamnar sällan sämre än 2:a på listor över trumslagare. På min lista över bästa musik (om det nu går att gradera då det beror så mycket på stämning, tillfälle och humör) hamnar nog Led Zeppelin fortfarande högst upp.

När jag lekte runt på Youtube hittade jag detta klipp. Va mäktigt för Grohl att få äran att spela med Page och Jones, och vilken upplevelse att som åskådare få se den kombinationen!

"Nostalgia is like a grammar lesson:  you find the present tense, but the past perfect!" - Owens Lee Pomeroy