"Weekends are a bit like rainbows; they look good from a distance but disappear when you get up close to them." - John Shirley

Läste en artikel på Metro.se om IPRED-förslaget och kände att jag ville dela med mig av det till mina läsare.

Har du möjlighet så tycker jag att du ska gå med i gruppen "Stoppa IPRED" på Facebook.

Namninsamling mot IPRED:
http://www.namninsamling.com/site/sign.asp?id=3234

Jag vill påminna om mitt inlägg från i januari:
http://pure.bloggagratis.se/2008/01/31/482139-sharing-is-caring

Citat ur inlägget: "Jag tycker det är väldigt orättvist idag när ett fåtal personer döms till skyhöga böter för att ha delat ut en film eller några få musikfiler, bara för att man vill avskräcka oss andra från att fildela. Är det verkligen moraliskt riktigt att i vissa fall förstöra människors liv eller i alla fall deras ekonomi för att de begått ett brott som regelbundet begås av mer än 10 % av befolkningen? Tänk på den ensamstående tvåbarnsmamman i USA som nyligen dömdes till över en och en halv miljon kronor i böter för att ha delat ut 24 mp3-låtar. Vad har hon för framtid? Vill vi ha det så i Sverige också?"

Just nu är det den sista frågan i citatet som det handlar om. IPRED skulle innebära att vi lät privata företag jaga fildelande Svenssons, och få större rättigheter än vad polisen har idag. Men precis som med FRA-lagen kan folket, vi, trots allt påverka..

"Yes, we can!" - Barack Obama

Dagen började minst sagt beklagligt. Igårkväll när jag skulle gå och lägga mig påminnde John mig om att arbetsförmedlingen skulle träffa alla 3:or idag klockan 08:10. Fan!, sa jag, då missar vi ju sovmorgonen till 11! Jag gick därför upp vid 7 i morse, men John var sjuk och bestämde sig för att stanna hemma. Jag kämpade mig iväg till skolan i kylan, och väl där kommer jag på att jag bara antagit att mötet skulle hållas i hörsalen. Jag går dit, men dörren är låst och ingen är där. Förvirrad vänder jag mig om och stötet på ett gäng andra sam:are från en annan klass som även dom letar efter arbetsförmedlingen. Vi gick till aulan, men även den var låst. Till slut kom vi fram till att det helt enkelt var nästa tisdag. Jag behöver nog inte tillägga något om min sinnestämning och hur glad jag var på John.

På gympan klockan 11 (efter några timmars förvisso ganska okej dö-tid i skolan) fick jag dock redan på att jag har gympabetyget säkrat även om jag inte presterar mer än VG på det enskilda arbetet. Efter denna lektion var det projektarbetestid, och vi (jag, Elin, Milly och Johan) gav oss iväg till Signalen och handlade på väg hem till Milly. Där hade vi väldigt trevligt och bakade också en fantastiskt god paj. Frukosten från klockan kvart över sju i morse fick räcka fram tills klockan 15:20 när pajen var redo att ätas. Det var väl värt väntan. Efteråt blev det lite chillande här hemma med Johan, Elin och Hanna. Det slutade dock lite abrupt och jag fick lite dåligt samvete för att jag inte riktigt sa hejdå ordentligt till Elin och Hanna när dom gick då jag precis just då satt fast i en chatt. Men det visade sig att Hanna känt det som om dom bara försvann iväg plötsligt, så det är nog lugnt.

Imorgon är jag "ledig" vilket under rådande omständigheter innebär att man pluggar. Lyckades dock övertala gympaläraren att vi skulle få en extra dag på oss med det enskilda arbetet, så då har jag tid att fira Melker på torsdag. Han fyller år idag, GRATTIS MELKER! Hoppas du haft en fin dag, och må det kommande året gå dig minst lika väl som vi hoppas att Obamas valdag går!

"Growing old is mandatory; growing up is optional." - Chili Davis

Igår kväll liggandes i min säng, var lite låg, frågade jag mig om någon verkligen känner mig. Visst, jag är han killen som är schysst, duktig på datorer, som är pålitlig och rätt smart; han som inte festar och inte vill göra som alla andra, som aldrig blir arg, sur, besviken eller ledsen utan för det mesta håller humöret uppe och försöker dra med andra; han som kan vara med de flesta, som lyckas kombinera att vara sam:are, datornörd och extremsportare och som kan ta tag i saker och få folk att lyssna.

Självklart är jag mer än det, och självklart blir jag arg när folk är respektlösa eller elaka; självklart blir jag sur eller irriterad när folk börjar prata med en på lektionen när läraren eller någon elev står och pratar till klassen; självklart blir jag sur och besviken när jag ska hålla i en mountainbike-lektion på gympan och regnet bara häller ner, nästan halva klassen inte dyker upp, och när cykeluthyraren kommer en halvtimme för sent; självklart blir jag ledsen när vänner sviker, inte ställer upp eller inte håller vad dom lovat. Men jag är så mån om att inte dra ner andra i mitt träsk vid dessa tillfällen, så jag försöker ändra min inställning, kämpa med att hålla modet och humöret uppe, och inte vara den personen som jag själv brukar ha svårt för; den oengegerade, motvilliga, sura och irriterade, som bara smittar av sig på sin omgivning och känns som en tyngd som man måste kämpa för att inte ge efter för. Men självklart finns känslorna där ändå.

Och självklart deppar jag ibland över mina brister och tillkortakommanden, över min blyghet och feghet, över min rädsla för det som är okänt för mig, över att jag kanske inte är så öppen och lätt att komma nära. Och ibland deppar jag för att det känns som om folk för lätt ger upp försöken att verkligen lära känna mig.

Diskussionslektionen på samhällskunskapen idag var väldigt trevlig. Även om åsikterna hos deltagarna verkade vara ganska likartade blev det en del meningsskiljaktigheter, inte minst för att jag tillsammans med några andra ställde mig på tvären för att sporra diskussionen lite. Att argumentera för FRA-lagen var utmanande, men gick tack vare en del läsande kvällen innan. Det var också trevligt att se Per ha en mer sympatisk framtoning.

Diskussionerna kom dock inte i närheten av dom som jag har via MSN med Randahl med jämna mellanrum. Dessa kan röra ett och samma ämne och fortsätta i timmar. När jag promenerade bort till Elins lilla mysiga födelsedagsfika idag funderade jag på att det skulle vara intressant att samla ihop ett gäng och börja ha diskussioner på fritiden då och då. Ta med sig var sin tepåse, sätta sig hemma hos någon och låta någon i gruppen välja ämne för dagen. Två ämnen som jag och Randahl kommit in på ett flertal gånger är sävefester, studentfirandet och saker kring det. När jag funderat på gästlistan kommer vårt lilla gäng från internationella relationer-lektionen upp, samt retorikerna. Smarta, debattivriga individer med ett intresse för filosofi och samhälle, med olika bakgrund och åsikter. Självklart utesluter jag inte andra som känner att dom passar in på beskrivningen ovan. Planerna är långt ifrån satta i verket och jag vet inte ifall intresset finns hos andra än mig själv. Jag är dock övertygad om att det skulle vara en givande sysselsättning ett par gånger i månaden eller något sådant.

På väg hem från skolan berättade John om sina planer för morgondagen. Han började med att säga att han skulle va med på GGN, men efter lite preciserande visade sig att han inte skulle köra motorcykel. Han började med att säga att man satt inuti fordonet och att det var ett militärfordon. När jag bad honom precisera lite ytterligare sade han att det var sådana som militären ibland kör omkring med i skogen. Pansarvagnar måste det alltså vara! Men efter ytterligare förklaring visade det sig att han inte skulle tävla utan istället köra runt och rädda livet på folk. När jag frågade om det var volontärarbete sa han att det var just det, och att det var med sjöräddningen han skulle utföra arbetet. John ska alltså köra GGN i pansarvagn och rädda liv på människor med sjöräddningen. Nog för att det är blött på GGN, men sjöräddningen är väl att ta i..

"Knowledge is the true organ of sight, not the eyes." - Panchatantra

Var bara tvungen. För nöjes skulle gick jag in på abc-gruppens hemsida och läste beskrivningarna på studentmössorna. Beskrivningen på lyxmössan och anmärkningen angående kvaliteten gillar jag:

"Här används äkta läder, smidigare skärm och bättre passform än kvalitet"

Shantaram har väldigt snabbt klättrat upp för favoritboksstegen och verkar, tro det eller ej, hamna på en egen plats vid sidan av Tolkiens böcker! Boken fortsätter ständigt att överraska, förbluffa och fascinera, och jag är väldigt tacksam för att jag fördes till den. Mamma läste den någon gång förra året tror jag och rekommenderade den varmt. När jag och John letade present till Hanna fick jag ett infall och blev helt övertygad om att det var rätt bok att köpa till henne. Det visade sig att hon faktiskt kände till den och hade funderat på att läsa den. När jag sedan började fundera på att själv läsa den fanns Samuel där och hade boken i sitt skåp i skolan. Därmed slapp jag genomgå den i och för sig inte alltför jobbiga processen med att köpa boken eller låna den på biblioteket, men det lilla motståndet hade kanske fått mig att skjuta det hela åt sidan. Så kom då tunisienresan och höstlovet lägligt så att jag kunde släppa allt annat, bara slappna av i solen och värmen, och ha tillräckligt med tid för att komma igång med boken ordentligt. Det känns helt enkelt som om det var meningen att jag skulle läsa den. Sorgligt nog är det bara en liten bit, typ 270 sidor, kvar av den drygt 900 sidor långa upplevelsen.

Det känns lite som om jag försummat mina vänner något på sistone. Skolan höll på att suga musten ur mig innan lovet, men nu intalar jag mig i alla fall att jag repat mig. Igår träffade jag Gustav, som tyvärr på grund av lite olyckliga omständigheter tvingades vänta en stund på mig nere på stora biblioteket, där vi på eftermiddagen fikade, pluggade, pratade och träffade Elin av en händelse. Jag avskyr att låta andra vänta på mig. Har jag någon tid att passa är jag oftast där minst 5-10 minuter för tidigt, ibland så mycket som 15-20. För mig känns det värre att låta andra vänta på mig, än för mig att vänta på andra. Men med det menar jag ju såklart inte att jag gillar att vänta, i alla fall inte någon längre tid och speciellt inte när jag inte vet hur lång tid jag måste vänta.

Zatackan på dagens rast välbehövd. Att jag lyckades uttala den mäktiga får-döds-förbannelsen över Hägg gjorde tillställningen än muntrare. Avsaknaden av den riktige "rosa", som idag ersattes av Hägg på grund av sjukdom, var dock märkbar. Inte heller kommunisten var med, han vänstrade med Caffis.

Timbuktu är bara för skön, såg detta klipp på DN igår.

"The time to relax is when you don't have time for it. "

Tunisien med mamma i en vecka! Det ska bli så skönt! Tänker inte ta med något skolarbete över huvud taget. Bara njuta.

"Vacation used to be a luxury, but in today's world it has become a necessity." - Author Unknown