Igår fick jag äntligen veta var John bor någonstans. Efter skolan bestämde vi oss nämligen för att dra en runda på inlines och snacka lite. Vi oljade mina inlines hemma hos John men efter det gnisslade det om möjligt ännu mer. Jag måste rengöra kullagren... Det var i alla fall trevligt och John har lovat säga till mig nästa gång det ska spelas street hockey.

Idag på håltimmen efter att ha lunchat med Hanna, John m fl ,gav jag mig hemåt. Det var håla och Björn hade uttryckt sin vilja att gå hem till mig efter besöket på pastavagnen (25kr för stor pasta denna vecka). Tillsammans med mor min löste vi först korsord en stund, och Björn glänste genom att kunna varenda schlager-fråga (det var schlagertema på krysset). Jag har verkligen börjat fundera efter att först ha hört Hanna berätta om att Björn sitter och sjunger till Charlotte Nilssons Take Me to Your Heaven-låt och sedan sett honom pricka in Andreas Jonsson på korsordet.

På svenskalektionen där ungefär 7 personer närvarade spelade Edvard piano och ackompanjerades av Säther och Markus på trummor i hörsalen. Jag skrev lite på mitt satans svenskarbete. På matten var det goda nyheter när vi fick tillbaks proven. Dock ligger man 2 sidor efter planeringen efter en lektion, sinnessjukt.

Efter matten lyckades jag med hjälp av ballerina locka hem Elin och Hanna. Det dracks te och åts ballerina samt ostkaka med mjölk och sylt. Efter det skyndade vi oss till gympsalen för att se klassen spela fotboll. Det kämpades bra men det räckte inte hela vägen riktigt. Vi hade ont om spelare och Tom hade av någon anledning fått för sig att jag skulle stå i mål så i den sista matchen gick jag in på plan. Jag försökte i alla fall så gott jag kunde, men jag har ju inte direkt någon erfarenhet inom fotboll. Jag har aldrig deltagit i kvartersligan, krullis kupp eller något annat evenemang så helt ärligt så var det absolut första gången i mitt liv som jag deltog i en anordnad fotbollsmatch. En bagatell kan tyckas, men det krävdes faktiskt lite av mig för att säga ja. Det gick ungefär som jag väntat mig, dvs inte så otroligt bra, men vi vann i alla fall med 3-0 tror jag, trots att jag inte höll helt tätt. Detta berodde på att det andra laget hade tagit in en spelare som inte tillhörde klassen. Någon som spelade otroligt bra var dock Klasén som var helt sanlöst med sin åka-skidor-stil i målet. Mediaklathen ville thom vanligt thtå i centrum och för en gångth thkull var dom bra på att filma, trotth att dom inte hade några filmkameror.

På tal om fotboll har jag fortfarande inte lyckats ta reda på vem fotbollstjejen som vinkade till mig på rävhagen var. Elin J var det tydligen inte, och när jag försöker komma på vilka fotbollstjejer jag känner som det skulle kunna tänkas ha varit är det enda namnet jag kommer på Alexandra Österberg, som jag gick i samma klass som från lekis till 6:an. Men om hon fortfarande spelar vet jag inte och att hon skulle vinka så ivrigt finner jag inte så jättetroligt med tanke på att vi inte har träffats på flera år.

Nu ska jag byta om, äta och göra en intervju med George Orwell på engelska. Problemet är bara att han dog för 58 år sedan.

Dagens skadeanmälning: "Jag körde över en karl. Han erkände att felet var hans, för han hade blivit överkörd förut."

Förlåt ett ord som är så litet men ändå så fruktansvärt mäktigt men ändå svårt att säga.

Ibland så måste man bara inse sina fel och be om ursäkt innan en hel vänskap går om intet. Jag var nära att göra det misstaget alldeles nyss, jag förstörde en hel efftermmidags arbete för min gode vän André igenom att lyckas trycka bort allt han skrivit, han skulle precis publicera och så försvann allt. Jag är minst lika ångerfull som Bill Clinton var efter sin otrohets affär med monnica Livinsky men han hävdade att det iaf var kul medans det pågick. Så långt tänker jag inte gå för det var ett fantastisk inlägg kanske det bästa i världens korta blogg historia.

nu kommer ni aldrig att få ta del av hans visa ord, ni kommer aldrig att få se och ta in vad jag förstörde. Jag kan närmast likna det vid att om någon hade rivit bort ögonen på Mona Lisa. Det hade inte varit riktigt lika roligt  då. Så bra var det, det var som en ros som blomstrar på en äng av blommor i skenet av en solnedgång. Det var som en bild hämtad ifrån Återkomsten.

kort sagt så var det allt.

Jag har förstört allting hela kalaset, jag är så ångerfull som man bara kan vara och jag överväger helt seriöst att skänka André hela mitt påskägg i år, men det kommer ju inte att hjälpa er andra föga mycket.  

Jag funderar på att straffa mig själv på ett "Passion of the Christ" inspirerat sätt. Jag behöver bara ett stort träkors att släppa medans folk skriker på Hebreiska och piskar mig, ska väl gå att ordna.

Orden jag förstörde var rakare och renare än Jesus jag känner att djävulen äter upp min själ  medans jag skriver dessa dystra ord, jag faller ner i ett mörker utan ljus eller glädje .

Förlåt André och alla andra.

 jag vet inte vad jag ska säga eller göra, jo göra vet jag föressten springa till min körlektion.


Ovanstående är skrivet av killen vars namn betyder björn på nordiska.

Sitter och lyssnar på Timbuktu och chattar lite med Björn efter en riktigt härlig dag, om man jämför med dom sista lov-dagarna. Trafikkunskapslektionen var aningen trevligare än vanligt trots att Elin saknades. Anledningarna var flera. Jag bestämde mig för att fnissa lite istället för att bli irriterad varje gång läraren ställde en såndär dum fråga som ingen vill svara på, typ; "Är det bra att dricka alkohol när man ska köra, eller är det jag som pratar strunt?"

Dessutom hade jag och Edvard (som f ö var mycket stilig i kortare hår) lite roligt tack vare Jev. Edvard var dock aningen nära på att göra bort sig totalt när en viss KGB-agent närmade sig bakom hans rygg är han sa lite olämpliga saker. Med i panik ganska dåligt dolda grimaser och ett kvävt "tyyyysst" räddade jag honom dock.

Vi fick också testa ett par partyglasögon på lektionen. Läraren beklagade sig över att vi tyvär inte kunde dricka alkohol på lektionen så istället tog han med några konstiga cyklop-liknande glasögon som skulle simulera en grov alkoholpåverkan. Med dessa på höll jag på att ramla in i ett bord med en dator på. Sjukt snurrig blev man och både jag och Ella kände ett svagt illamående efteråt. Pricken över i var dock när läraren pratade om alkolås. Någon undrade om det fungerade att låta sitt barn blåsa istället för föräldern för att bilen ska starta. Lärarens svar blev då något i stil med: Det krävs en viss lungkapacitet för att blåsa i dom. Barn har inte tillräcklig lungkapacitet för att blåsa, det måste vara en människa som blåser.

På lunchen hittade jag, Ella och Edvard några lediga platser vid Adam, Säther och Gabbe. Det var trevligt och intressant tills det började pratas schlager och "kändisar" som jag inte har en aning om vilka det är. Visst har jag hört namnet Linda Bengtzing, men inte fan vet jag vem det är :D

På Petters lektion blev Petter lite överkörd av folk som vanligt. Eller inte riktigt på samma sätt som annars. Bara det att folk inte har någon störe respekt för honom så tio personers arbeten som skulle varit inskickade i lördags var inte färdiga. Eftersom dessa skulle "filtreras", vilket ju inte gick då dom inte var klara, bestod lektionen till största del av prat och diskussioner om allt möjligt förutom historia/samhällskunskap. Nästa vecka när drygt halva klassen, dom som går naturprofil, skickas till Lund, ska vi som är kvar få göra nutidsorienteringen. Petter hoppas ju såklart på att hans klass ska vara bäst på ön, så Björn avslöjade Petters planer genom att säga att han passar på att köra nutidsorienteringen när den dumma halvan av klassen är borta. Petter fick dock in ett klockrent "skämt" på Adam. Han sa att ifall man skulle anteckna under redovisningar så finns det risk att t ex Adam sitter och skriver febrilt men att han inte hinner med att lyssna och skriva samtidigt. Hela klassen vänder sig då mot Adam och Benjy får ett skrattanfall när vi ser att Adam sitter med penna och papper och ritar/skriver och är helt omedveten om vad som händer runt omkring. Han tittar upp och förstår ingenting när alla skrattar åt honom.

En härlig dag i skolan med andra (mina) ord.

Denna bit ur en skadeanmälan skulle kunna vara som taget ur en trafikkunskapslektion: "Fotgängaren sprang hit och dit över vägen, så jag körde på honom."

Oj, vad segt det var att skriva helt plötsligt. En såndär grå dag när typ inget händer, ingen har lust o hitta på något och man lägger sig i TV-soffan. För mig är det "höjden av tråkighet", att se på TV. Inte för att det alltid är så värst tråkigt men det är typ det sista jag tar till när jag har tråkig. När jag inte har lust till någonting alls kan jag, om än motvilligt, lägga mig i TV-soffan. Och när jag nu för en gångs skulle se något, så blev det en brittisk lågbudget-kriminalserie där skådespelartalangen varierade från uslel till ytterst skicklig. För att ytterligare förstärka känslan av bortkastad till redde dom inte ut fallet på ett avsnitt, utan det slutade mitt i och fortsätter väl antagligen om en vecka. Medveten om att det är mindre troligt att jag någonsin kommer se fortsättningen gick jag och satte mig vid datorn för att skriva lite.

En trevlig sak hände dock idag, Nina och Hugo kom hit och åt äppelkaka med vaniljsås som jag och mamma bakat innan.

Nu skulle jag utan problem kunna gå och lägga mig. Mina ögon svider, jag är ytterst uttråkad och träningsvärken från i torsdags har ännu inte lagt sig. Men snart är det nya tag. Nu har jag haft tillräckligt tråkigt för att allt som är någolunda trevligt ska framstå som fantastiskt. På måndag ska jag äntligen få återse alla härliga klasskamrater. Hade det inte varit för vissa jobbiga arbeten och tråkiga lektioner hade skolan varit grymt najs. Som den är nu är den väldigt najs.

Förhoppningsvis fylls dom kommande veckorna av vänner och cykling, och så en födelsedag såklart.

Till sist ett nytt citat ur en skadeanmälning: "Jag hade kört bil i 40 år när jag plötsligt somnade bakom ratten."

Försökte få tag på Björn (f n "Stalker" på msn) för en stund sedan för att fråga om vi skulle hitta på något i helgen:

Nandi säger (13:17):
tjena :)

Nandi säger (13:20):
hur är läget?
Stalker säger (13:23):
björn har precis fått en grapefrukt i huvudet och mår ganska dåligt
Nandi säger (13:23):
öh okej :P e de hanna eller?
Stalker säger (13:37):
nee, herman
Nandi säger (13:37):
okej :D va de du som kastade?
Stalker säger (13:38):
JA! :D

Efter lite lame tid på förmiddan blev det lite chattande med bl a Elin H. Trevligt att höra av henne. Lite senare blev det cykling med Andis i det härliga vårvädret. Man känner igen sig så väl när man ser Andis kämpa med precis samma saker som jag gjorde för några år sedan. Man gör precis samma misstag och känner precis samma uppgivenhet mellan varven. Lite tråkigt var det att Emil inte hängde på. Han var lite oflexibel och var tvungen att fixa tvätt just då. Jag tycker det börjar bli dax för både Tim och Oskar att skaffa nya hojar nu. Så att man kan utnyttja tiden nu på våren då det enligt mig är som skönast att cykla.

En stund efter cyklingen ringde Lasse, Mannes pappa, och påminnde mig om att vi hade pratat om att spela lite badminton. Vid tjugo i fyra blev jag upphämtad och vi tog oss bort till rackethallen. Jag trodde jag var rätt så duglig på badminton, jag har ju trots allt spelat väldigt mycket pingis i mina dagar. Dock fick jag rätt hårt stryk av Lasse som spelat badminton i 10 år. Mina reflexer är det inget fel på, jag tar smashar och snabba bollar, problemet är väl positionering och fotarbete. Jag springer alldeles för mycket och blir då både utmattad och utplacerad. Det skulle också vara trevligt att vara lite längre för att nå bollen tidigare och få bättre vinkel. Att springa runt och hoppa är en sak, men att hålla armen med racket i rakt upp i en timme, det är en helt annan femma. Det var tillslut min axel som sa ifrån och vi bestämde oss för att börja bege oss hemåt. Vi stannade dock en liten stund och iaktog två grabbar i min ålder som såg ut som om dom aldrig gjort något annat än att spela badminton. Dom fick en sån otrolig snärt i sina slag att det såg ut som om racken skulle gå av på mitten och dom kunde ta emot bollar med ryggen vänd mot motspelaren, få fullträff och få bollen att gå precis ovanför nätet, helt utan att kolla.

När jag kom hem var mammas kompis Tina där. Hon ska hjäpa till lite med mat och så till kalejset. Jag var totalt utmattad efter badmintonen och när jag kom hem började det genast diskuteras festplanering och så skulle vi samtidigt möblera om mitt rum och laga mat. Jag försökte till en början hänga med men huvudvärken smög sig på och jag blev tillslut liggandes i soffan med stark huvudvärk och illamående. Jag somnade någon gång vid 7-8-tiden på min säng med en filt över mig och blev väckt ett par timmar senare vid 10 på kvällen för att kunna borsta tänderna och gå och lägga mig klokt. 11 timmar senare vaknade jag utvilad och frisk.

Jag har beslutat genomföra en liten förändring. Till jag ändrar mig kommer jag att istället för att citera folk inom sport-världen återge vad folk skickat in till sina försäkringsbolag, skadeanmälningar, när det t ex skett en bilolycka. Många dåliga ursäkter, roliga felskrivningar och annat skickas in dit. Jag hoppas det är någon mer än jag som gillar mina slutkommentarer!

Here we go: "Jag var helt säker på att gamlingen inte skulle hinna över vägen när jag körde på honom."

Läste vidare lite i 1984 i morse. Boken blir mer och mer intressant. Den är dock aningen ansträngande att läsa eftersom det är skriven på ganska avancerad engelska 1949. Mitt på dagen satt jag och funderade lite på det stundande "kalaset" och kollade igenom gamla bilder. Tidigt på eftermiddagen kom Gustav. Vi pratade, lyssnade på musik och spelade lite "Achtung" och Stepmania. Senare kom Melker och vi tog en promenad. Vi hamnade tillslut på MQ eftersom Melker ville in på nån affär. Gustav hade kollat på klockan och den var då tjugo i sex. Efter att ha varit inne i typ 5-10 minuter vänder vi oss om och ser att jalusierna precis fällts ned, dvs utgången är stängd. Vi tänker att den andra som vätter åt VILA(?) måste vara öppen men när vi efter en lite stund går och kollar är den också stängd. Lite smånervösa ser vi oss omkring och får syn på en expedit på MQ. Hon viftar att vi ska gå runt till en glasdörr runt hörnet, och mycket riktigt går det att komma ut där. Lite lustigt tycker jag, att man stänger in kunder utan att förvarna kunderna om att butiken stänger. Anledningen att vi nästan blev instängda var att Gustav hade sett fel på sin klocka.

När vi kom hem gick Melker hem till sig men Gustav stannade kvar och åt mammas goda kyckling med råris och finfin sallad. Efteråt fick vi smoothie och mamma tog fram några gamla fotoalbum som vi bläddrade igenom. Efter lite godisätande, lite mer "Achtung" och lite youtube-tittande var det dax för Gustav att dra sig hemåt. Själv kollade jag lite nördnyheter (Fudzilla.com, Sweclockers.com, Dailytech.com och Anandtech.com) och efteråt kollade jag upp morgondagens väder. Nu har jag frågat Emil och Andis om dom är på att cykla mitt på dagen imorrn och jag får nog i alla fall med en av dom.

Bengt Johansson: "Pierre Thorsson har satt fast knorrarna i huvudena på svenska folket"

Vilken jävla dryg dag. En grå morgon övergick till en gråare dag med regn och tilltagande vindar. Just en såndär typisk söndags-känsla-dag som påminner en om allt skolarbete och annat skit som måste göras. En såndär dag när ingenting vill gå som man själv vill, med undantag för datorer som alltid trivs lika bra på skitdagar. Ingen verkar vilja hitta på något, msn fungerar inte när man vill kontakta folk, telefonen är urkopplad pga besök av el-allergiker när man vill ringa, diskning och tvättning. När man äntligen lyckas ringa Gustav ska han på gymmet och senare bort till brorsan Martin. Ingen Elin på ön som ringer och undrar om man vill komma och fika med henne, Hanna och John eller något sånt. Det enda som gick bra idag var datorfixande hos mammas väninna. En hundring rikare blev man också, trots att jag försökte protestera. Har redan fått pengar från henne när jag hjälpt till innan. Tycker inte om att ta emot pengar från folk som inte har så mycket. Är dom rika gör det mindre, då kan man känna tacksamhet istället.

Fortfarande inget fungerande msn. Tack Microsoft, you ruined my day! Så känns det. Ska fan ta och baka dom där sega chokladrutorna som jag pratat om i en vecka nu. Känns i alla fall lite bättre nu när jag lyssnar på gamla Eminemlåtar. Dom senaste dagarna har annars fyllts av bl a dessa låtar:

• Radiohead - Jigsaw Falling Into Place
• Radiohead - Last Flowers
• Radiohead - Down is the New Up
  
• Arch Enemy - Carry the Cross
• Soilwork - Stabbing the Drama
• Fattaru - Bättre och Bättre, Dag för Dag
• Era - Ameno
• Irish Rovers - Drunken Sailor
• Nightwish - The Wayfarer

Kan förstå varför många använder bloggarna för att skriva s k "emo-inlägg", man mår faktiskt lite bättre. Imorrn ska jag väcka Gustav kl 11, så ska vi förhoppningsvis hitta på något. Jag ska försöka komma ihåg att snacka med Björn om att eventuellt åka ut till Sjonhem någong gång på Torsdag eller Fredag. Hoppas han har lust.

Äntligen kom jag in på msn! Dock fundergarfortfarande inte Hotmail.

Vad har annars hänt då? Jo, Tim har sålt sin cykel. Han har aldrig riktigt trivts med den. Bakbromsen led av en kronisk sjukdom vilket gjorde att Tim höll på att bryta ryggen i somras/höstas på en bänk vid "blå huset" vid Atterdags. Vi får hoppas att han skaffar ny inom en snar framtid.

Ibland önskar jag att jag kunde fastna för något av alla onlinespel som finns. WoW, runescape eller något annat riktigt geek-spel. Skulle vara så skönt att bara kunna fly från världen, att alltid ha något att göra. Jag känner mig lite ensam ibland när polare sitter och lirar med varandra större delen av dagarna. Men så tänker jag på hur det var en gång i tiden. För mig själv, med Diablo II som tog upp typ tre år av mitt liv. Visst, när man spelade hade man alltid något att göra, man höll kontakt med polarna dagligen. I skolan hade man alltid något att babbla om på rasterna. Det fanns inget roligare. Men så en dag tröttnade man. Det dog väl bara ut egentligen. Och efteråt kommer ångesten. I tre år har man kämpat för att bli bättre och bättre på något. Större delen av ens fritid har kretsat kring det. Och nu har man slutat och ingenting av det man kämpat för är värt något längre. Tre års fritid och inget spår finns kvar. Kunskaperna är inget värda och glöms snart bort. Spelvännerna är inte vänner längre.

Efter det har jag aldrig riktigt fastnat för något spel igen. Varför vet jag inte. Kanske har jag omedvetet bestämt mig för att jag inte ska göra om samma misstag. Polarna tjatar och tjatar om att jag borde börja spela WoW. Ingenting lockar mig dock. Jag är fri från det! Men ibland kan man ändå längta tillbaks.

Tacka vet jag Bo Hansson, han har lösningen på alla problem: "Någon annan måste göra något annat någon annan stans..."