Senaste inläggen

Av Nandi - 8 december 2010 19:34

Som mycket annat spännande började idén om gästinlägg med ett hjärnsläpp. I min idétorka vad gällde bloggtopic slängde jag ur mig ett förslag om att Denise ju kunde gästblogga. Till min stora förvåning nappade hon på förslaget. Stockholmstjejen som enligt egen utsago är "full av överraskningar" och som inför terminsstarten flyttade in med bästa vännen i en liten mysig lägenhet i Brämaregården skriver här om sin relation till grannar.


Något jag alltid uppskattat med att bo i lägenhet är att leva så nära in på andra. Närmare än man någonsin kan komma i en opersonlig radhuslänga eller villa. Man är sådär nära att man tycker att man känner varandra åtminstone litegrann. Jag vet ju liksom när de är förkylda och hostar lungorna ur sig på nätterna, bara en sådan sak.


”Vafalls? Är du helt galen?” tänker ni säkert nu. Och förvisso kan så vara fallet, men framförallt så har jag lärt mig att uppskatta det nöje som mina grannar skänker mig. Deras egenheter och underliga beteenden. Allt konstigt man hör dem säga. Det är ju helt underbart! Inte alls jobbigt och störande.


Min absoluta favorit just nu är lätt vår granne tvärsöver. Mitt emot oss bor nämligen en högst besynnerlig individ. Mannen upphör aldrig att förvåna! Han har en viss benägenhet till att komma och knacka på lite då och då. Det började med att han och några dragna kompisar kom över och lånade en kortlek. Detta inträffade cirkus en vecka efter att vi flyttat in. Och stackars Martina (min käraste bästa vän och roomie) som var ensam hemma blev minst sagt förvånad när hon öppnade iklädd sin pyjamas och det stod ett gäng killar utanför dörren.

Min favorit är dock
när jag var ensam hemma och det knackade på. Utanför dörren stod mycket riktigt vår mystiska granne. Det visade sig att han ville låna en… borrmaskin! EN BORRMASKIN! Hur tänkte han där? Jag blev så förvånad att jag stod där som ett frågetecken tills jag lyckades besinna mig och sa nej. Samtidigt som jag brast ut i skratt alltså. Det var så absurt. Varför i hela friden skulle jag och Martina ha en borrmaskin i vår ägo? Två tjejer och en borrmaskin? Nej, den ekvationen går inte ihop. Nog för att vi lyckats skruva ihop en massa IKEA-möbler, men en borrmaskin… Nej!


Det här är också samma granne som envisas med att spela hög musik rätt ofta. Och vi trodde liksom att det var någon slags rockmusik han spelade. Vi kunde inte direkt höra sången men väggarna vibrerade ju av den tunga basen. Men se där hade vi fel. Det visade sig nämligen att det som stör mig när jag försöker plugga inte alls är något hårt metalband. Vår kära granne spelar snarare något som ute i trapphuset låter som fransk musikalmusik. Och senast igår nådde han oanade höjder när det kommer till att förbrylla mig. Igår lyssnade han på opera! Varför, gud, varför? Och han sjöng dessutom med, hellre än bra kan tilläggas. Han är alltså inte någon okänd operastjärna. Den mannen alltså. Jag älskar min underbart störiga granne.


För att vara helt ärlig är han kanske inte den enda som stör. Det handlar ju om att ge och ta. Det vet ju alla. Jag och Martina brukar bjuda på underhållning (?). Vi har ju nämligen en förkärlek för att lyssna på konstiga låtar och sjunga lite, lite för högt. Förhoppningsvis uppskattas vår repertoar – ännu inga arga lappar i brevlådan i alla fall. Just nu går den kaxigaste och coolaste låten på länge varm här hemma. Nästan lite för mycket. Snart kommer grannarna tröttna.


Lyssna på den! Jag varnar dock känsliga lyssnare som tycker att feminism med glimten i ögat är stötande.

Ps. Risken är också att den etsar sig fast i hjärnan som ett kladdigt tuggummi under skon.


ANNONS
Av Nandi - 6 december 2010 20:30

Jag är vilsen och känner behovet av en grupptillhörighet, en gemenskap, starkare än på länge. Jag saknar en gruppidentitet, att kunna säga att jag är en del av någonting som ligger högre än på individnivå. Att jag är en del av en organisation, ett kompisgäng, en sammanhållen klass, en grupp idrottsutövare, en storfamilj, ett kollektiv eller något annat och kunna identifiera mig som en av fler. Alla vill vi känna oss behövda och vi strävar nog egentligen efter att på ett eller annat sätt bli beroende av varandra. Det finns ett djupt behov av att känna sig som en nödvändig kugge i ett maskineri, en pelare i konstruktionens fundament, som skulle vara märkbart saknad om den försvann. Förvisso kan det vara en frihetskänsla att vara obunden och oberoende, det är ju trots allt det som vår individualistiska religion strävar efter, men jag tror att det är en frihet utan större värde i längden. Det är åtminstone så jag upplevt det under den tid på drygt ett år som jag spenderade i detta tillstånd. Ingen permanent vistelseort, ingen stadig boendesituation, inget ekonomiskt beroende, inget nämnvärt kontaktnät där man befinner sig och inga direkta vanor eller stadigt återkommande fritidssysslor. I början och stundtals efter det är det helt underbart men för mig känns lärdomen av det hela ganska tydlig – jag föredrar en relativt trygg och stadig tillvaro.

Jag försöker på intet sätt antyda att jag känner mig som ett offer för yttre omständigheter. Har jag stött på svårigheter eller motgångar har jag antingen medvetet valt dom eller mer eller mindre omedvetet skapat dom själv. Jag försöker bara klura ut vem jag är och var och i vilket sammanhang jag kan passa in och känna att jag kommer till min rätt i denna värld. Jag har privilegiet att utbildnings- och yrkesmässigt kunna välja att bli nästan vad jag vill. Men med frihet kommer ansvar och beslutsångest. Dessutom skulle jag vilja ha ett liv på vägen genom utbildningsväsendet också. Egentligen vill jag ha det som förstaprioritet. Men om det måste ske på prestationens bekostnad är det en väldigt stor utmaning för mig.

Jag är övertygad om att jag har mänskliga kvaliteter och egenskaper som skulle kunna tillföra mina medmänniskor och min omvärld något värdefullt. Jag skulle bara vilja hitta eller skapa ett sammanhang där jag kan ge uttryck för dom, ett sammanhang där jag är en självklar och betydelsefull del av andras liv och andra av mitt, ett sammanhang där jag kan bli den jag vill vara. Men jag antar att vi alla står inför den utmaningen.


"Not until we are lost do we begin to understand ourselves." - Henry David Thoreau

ANNONS
Av Nandi - 4 december 2010 15:14

Jag tror att en anledning till att jag ofta på min lediga tid sitter själv och gör mer eller mindre ingenting är att jag inte besväras av ensamheten och mina tankar i samma utsträckning som många andra. Hade jag gjort det hade jag nog varit mer motiverad att fylla min vardag med en massa aktiviteter. När jag är själv för jag ett så gott som ständigt resonemang med mina tankar. Allt mellan himmel och jord kan uppta dessa resonemang och via bloggen får ni en glimt av några få av dom. Ofta är det någon liten händelse i vardagen som jag först senare i ensamhet kommer tillbaks till och funderar över. Det är enbart till en mindre del som jag känner att jag själv medvetet kan styra över tankegångarna.

Ibland fastnar man i negativa och destruktiva tankar, den där lilla djäveln som alltid rackar ner på en och tycker att man hela tiden misslyckas smyger fram, och det bästa att göra då tycker jag brukar vara att ta fighten med den, själv eller med stöd av någon annan. Ofta är det ju fåniga små grejer han hakar upp sig på; att man sa fel ord, att man inte kom på något att säga, att man missförstod något, att man var en aning för blyg eller för påträngande. Försöker man få lite distans till det hela är det ju inte sällan som det är skrattretande små saker som man låter honom få en att må dåligt över. Flyr man istället för att ta fighten kommer han ju dragandes med precis samma skit igen nästa gång man lämnar utrymme för tanken, och då kan man ju aldrig ägna sig ostört åt konstruktiv inre reflektion.

På sätt och vis känner jag mig dock lite splittrad och konstig. Å ena sidan trivs jag ofta bra i ensamhet och egen tankeverksamhet men å andra sidan är aktiviteter i mindre grupper något av det allra bästa jag vet. Projektarbetsgruppen som lagade mat ihop när vi gjorde en kokbok, LAN-gänget som samlades då och då under några intensiva dygn, vårt lilla gäng som brukade ses och spela kort eller köra charader eller cykelgänget som gled runt i stan och hoppade på bänkar och murar. Gruppaktiviteterna är något av det som jag minns med störst värme och glädje från tiden på ön. Nu ska jag dock inte göra misstaget som jag skrev om i förra inlägget att argumentera för att jag är dålig på att umgås i väldigt stora grupper eller på tu man hand och på så sätt befästa några begränsningar för mig själv. Istället får jag väl se det som utmaningar, möjligheter att utvecklas om jag bara ser till att försöka och försöka igen. Och kanske får jag ta och sluta upp att trivas så bra i mitt eget sällskap så att jag känner mig lite mer motiverad att lyfta på röven och ta tag i saker istället. Det är trots allt mycket roligare att samspela med andra!


"There is nothing noble about being superior to some other person. The true nobility is in being superior to your previous self."

Av Nandi - 3 december 2010 19:30

Tråkigt att uppriktiga komplimanger lätt kan viftas bort som tomt smicker eller artighet medan illvilliga pikar eller lögner ofta misstas för sanningar.


Har gått en lång och skön promenad, fått omvärdera mina fördomar om varför folk går på Allsång på skansen, lekt med en Canon-kamera, åkt Älvsnabben för första gången, frustrerats över Denise fobi för att vara med på bild, sett på en tysk urflippad serie från utbildningsradion av alla ställen och lortat ner en hall.


"Argue for your limitations and, sure enough, they're yours." - Richard Bach


Jag frustreras av att se både mig själv och andra begränsa sig genom att inte våga tro på sin förmåga. Så mycket potential går förlorad för att vi inte vågar försöka nå, än mindre spränga, dom gränser vi satt upp. Så många tappar hopp av att möta motgångar, så många generaliserar en enskild svaghet till hela sin person och så många tar misslyckanden som permanenta. Vi tar den inre pessimisten för trovärdig realist och optimisten för naiv idealist.


"If you hear a voice within you say "you cannot paint," then by all means paint, and that voice will be silenced." - Vincent Van Gogh


Andra är mer självsäkra, mer avslappnade, har mer livserfarenhet, är vackrare, roligare, intressantare och vet vad dom vill. Själv är man osäker, blyg, tråkig, ganska ointressant, har en konstig näsa, säger fel saker och tillför inget särskilt.


"Just as much as we see in others we have in ourselves." - William Hazlitt


Jag kan kanske inte trolla bort alla mina egna begränsningar själv, men jag kan åtminstone göra mitt bästa för att komma ihåg att ge uttryck för det goda jag ser hos mina medmänniskor och uppmärksamma dom på det. I bästa fall tar dom åt sig och i värsta fall avfärdar dom mig, men det är värt en chansning. I vilket fall som helst gör jag då åtminstone ett försök att tillföra denna värld lite uppskattning, och det är alltid något.


“You may be disappointed if you fail, but you are doomed if you don't try.” - Beverly Sills

Av Nandi - 2 december 2010 14:02

Var idag när att få bita i det sura äpplet. Dum som man är hade man ju varit ute i god tid med tenta-anmälan. Det förstår väl vem som helst att datorsystemet inte räknar med att studenter ska komma ihåg saker i god tid? Av en ren tillfällighet fick jag igår kväll för mig att jag skulle kontrollera tiden för tentan, och av någon outgrundlig anledning kollade jag inte på schemat utan gick in på det s.k ladok för att kolla listan över mina tenta-anmälningar. Döm om min förvåning när den dök upp helt tom! Efter att ha kastat mig ut på facebook (som man alltid gör nuförtiden när man får ångest, blir opepp eller är nära sammanbrott) fick jag snart lite stöd från sympatiska människor som hjälpte mig att inse att världen kanske trots allt inte hade gått under. Man får ju skriva oanmäld i mån av plats, så det hänger ju på att några anmälda uteblir. I en grupp på över hundra pers är det ju ganska sannolikt att någon försover sig, blir sjuk, har ångest eller dör, så jag höll tummarna. Trevligt nog lönar det sig ju inte ens att vara på plats långt före utsatt tid heller eftersom dörren förblir låst fram till några minuter innan man får börja skriva. Efter att ha hinkat lite äppeljuice och ätit en skiva vörtbröd med ost gav jag mig i morse ut i kylan och ner mot spårvagnen som jag missade med någon minuts marginal. Jag fick finna mig i att ta en annan vagn och byta i centrum, något jag helst undviker eftersom jag av någon anledning tycker att det är väldigt jobbigt att kliva av vagnen och gå några tiotals meter till en annan.


Väl framme i Folkets hus dit tentan var förlagd sällade jag mig till ångestcirkelt utanför salen. Trevligt nog var det inte bara jag som blivit utsparkad av datorsystemet, Tina höll också tummarna för andras olycka. Väl inne blev det snart uppenbart att det fanns plats över, trots att dom hade placerat ut röda lappar på en fjärdedel av borden där ingen fick sitta av någon grundlös anledning. I väntan på att få ett "okej" från tentavakterna kunde man roa sig med att skratta åt alla som hade gått in i byggnaden från fel håll och således stod med enbart en glasdörr mellan sig och salen utan möjlighet att ta sig in eftersom den tydligen var permanent låst och larmad. Väl på plats, precis när vi skulle få tentorna och börja skriva var det nära att ett kollektivt skrattanfall bröt ut när Rodde kom sent och vrålade något i tapphuset innan han klev in. Skillnaden mellan gymnasiet och universitetet är dock att man nu är sämre på att ta tillvara på roliga ögonblick och låta skrattet flöda. Vi har blivit lite för seriösa.


Med min nyligen förvärvade Ballograf-guldpenna (ja, den heter så!) och mina 20 extrastift kunde tentan omöjligen gå särskilt dåligt. Lärarna hade dock varit måna om att försöka att ställa helt andra frågor än dom som fanns på exempeltentan, varför några blev ganska svåra och behandlade aningen perifera frågor. Av glädje över att det gick så snabbt att skriva tentan (lite drygt tre timmar av fyra max) orkade jag inte använda den överflödiga tiden för att läsa igenom mina svar. Jag förväntar mig därför en och annan frustrerande felstavning och lite syftningefel, men det skiter jag faktiskt fullständigt i. Ärligt talat så är jag rätt nöjd även om jag skulle få G (!) på tentan, vilket torde överraska några av mina vänner nästan lika mycket som det överraskar mig själv.


När jag gick från salen noterade jag att dom flesta redan gått, varför jag antog att det skulle bära raka vägen ut till vagnen och hem. När jag kom ner var det dock lättnadssamling (i motsats till ångestcirkeln) och alla verkade lika slöa och otaggade på fest (som ingen verkade ha några planer på). Karolina talade sig varm om sin nya julkalender med 3D-figurer i massiv kinderäggschoklad och många verkade fråga sig vad fan han Rorty på sista frågan ville egentligen. Efter att ha gått ut i kylan och hoppat lite på en studsmatta som var till synes helt random placerad utanför folkets hus klev vi på vagnen och tog helg.


Väl hemma misslyckades jag så totalt med äggkokningen att jag inte tänker ta upp det i detalj här. Jag älskar ägg, jag gör min äggröra jämt och ständigt, jag stekte ägg hela förra hösten i Oslo men jag kan inte minnas att jag någon gång har kokat ägg förut. Jaja, låt mig bara säga att ICA:s koktidsrekommendation för löskokta ägg var en aning i underkant. Jag lyckades i alla fall efter mycket om och men att få äggen ätbara. Nu har jag suttit och gått igenom lite bilder. Det är fan så mycket roligare att fota än att redigera och rensa, men resultatet blir trevligt.


Rykten säger för övrigt att någon ska gästblogga här någon gång inom en snar framtid. Håll utkik!


"If you want others to be happy, practice compassion.  If you want to be happy, practice compassion." - the Dalai Lama

Av Nandi - 1 december 2010 08:23

I början av gymnasiet, när jag var på topp vad gäller datornördighet (innan jag hade börjat sätta mig in i politiken på allvar), spenderade jag många timmar varje dag på Sweclockers forum för hårdvara och överklockning. Samma tid som jag idag spendera på att läsa nyheter, politiska bloggar och liknande spenderade jag då med att hålla mig a jour vad gällde ny och framtida datorhårdvara samt överklockning (att trimma olika datorkomponenter för att göra dom snabbare). Lanserades en ny serie grafikkort, processorer, moderkort eller liknande så satt jag redo och läste recensionerna så fort dom fanns tillgängliga. Jag hade koll på prestanda och prissättning hos en rad olika butiker och på tillfälliga erbjudanden och rabattkoder.

På Sweclockers höll jag till på köprådsdelen för stationära datorer, och tillsammans med en person som kallade sig xJom dominerade vi köpråden. Vi var välkända och blev ständigt rekommenderade av folk vi tidigare hjälpt. Visst fanns det andra som också kom med svar på trådarna där någon kanske bad om köpråd för en speldator för 8500kr men det var mig och xJom folk lyssnade på. Vi var lika insatta och kom med i princip identiska råd av den anledningen. Jag minns inte om det var under ett år eller två jag höll på, men jag minns hur fantastiskt roligt jag tyckte det var. Att känna att man kunde vara till hjälp för andra och att få uppskattning för hur bra det funkade när dom väl hade beställt och byggt ihop datorerna var rent av beroendeframkallande. En kuriositet i sammanhanget var att xJom frågade mig om jag ville starta upp en överklockningsnischad datorbutik ihop med honom. Eftersom jag bara gick i ettan på gymnasiet tackade jag för erbjudandet men avböjde eftersom jag inte ville avbryta mina studier och flytta från ön.

Att kunna använda mig av mina kunskaper eller goda sidor på områden där jag känner mig insatt eller trygg är fortfarande något jag tycker är otroligt givande. Precis som jag kan gå till mina vänner om jag behöver en kram, hjälp med plugg eller för att prata om saker jag funderar på, är orolig för eller har problem med så vill jag kunna hjälpa mina vänner. Jag hjälper folk med datorer, jag har hjälpt mina vänner med matteplugg eller förhört dom inför prov. Glädjen i att kunna hjälpa någon är mer än tillräcklig belöning. Jag tror inte att det är unikt för mig och några få andra, Jag tror att det är högst mänskligt.

"In about the same degree as you are helpful, you will be happy." - Karl Reiland



Av Nandi - 30 november 2010 17:08

"Jag vet! Skriv om "tre saker vi inte visste om dig". :) Det ska helst vara pinsamma eller roliga saker i stil med att jag har spelat valthorn."


Vad som är pinsamt och inte är ju svårt att avgöra. Denise tycker kanske det är pinsamt att ha spelat valthorn, men det tycker förmodligen inte vi som får reda på det. Otippat är inte samma sak som pinsamt. Huruvida nedanstående saker är otippade, pinsamma, roliga eller inget av det får ni avgöra :)


När jag var liten (fram till och med lågstadiet) var jag helt inställd på att bli konstnär. Jag älskade att klippa, klistra, måla med olika typer av färg och använda olika material, allt från bomull och gamla cigarrettaskar till pinnar och olika papperstyper. Jag brukade stänga dörren och sitta i timmar ensam på mitt rum och pyssla. Jag använde vattenfärg, tusch, kritor, vattenlösliga kritor och jag kunde även experimentera, exempelvis genom att måla på pappersnäsdukar och sedan droppa vatten på så att färgerna flöt ut på vackra sätt. När jag var klar gav jag nästan alltid mina verk till mamma. I första klass hade jag en egen utställning på ett konstforum i Visby och kom med i lokaltidningen. Ett av mina verk, just en sådan pappersnäsduk som jag nämnde ovan, fick jag ett bud på 1000kr för, men jag ville inte sälja den. En annan bild blev motiv på affischerna för den Gotländska mångkulturfestivalen Samklang, och klistrades upp över hela ön. Mitt skapande och estetiska intresse klingade senare av en aning, men jag har fått utlopp för det på andra sätt. Att rita upp mönster och sedan virka mössor efter dom var en sådan sak. Fotointresset en annan.


I mellanstadiet blev jag förälskad i Tolkienböckerna, och så även några av mina vänner. Nästan hela min vänskrets började tillverka boffervapen (mjuka svärd och andra vapen), några av oss skaffade passande utstyrsel och tog olika roller, och vi levde ut fantasierna i skogen. Några var alver, några dvärgar, andra människor och vissa orcher. Vi delade upp oss i ”lag” och gjorde upp små scenarier som vi spelade upp. Ibland struntade man i storyn och körde dueller eller allmänt krig. Vissa hade yxor, andra svärd och sköld och vissa tvåhandssvärd. Glasfiberrör, liggunderlag och gaffatejp användes flitigt. Jag och Elias gjorde till och med om en pilbåge så att man kunde skjuta på varandra med den. För att spetsen inte skulle gå igenom liggunderlaget och borra sig in i den man sköt på placerade vi ett mynt framför spetsen och täckte den med liggunderlag. Med tiden förfinade vi tekniken och i slutet av mellanstadiet (eller om det var början av högstadiet) gjorde jag och Challe vapen så som dom ”ska” göras till riktiga lajv - med latexpensling och målning - och sålde på medeltidsveckan. Vi startade till och med en lajvförening men tyvärr dog den ut strax efter att den hade startats. Lajvsvärdet fick lämnas att samla damm, men kärleken till Tolkiens berättelser finns kvar lika starkt än idag. Jag är fortfarande en drömmare.

Generellt sett har min skolgång
präglats av ständig medgång och sällan några svårigheter. Undervisningsformerna har passat mig, jag har sällan behövt kämpa för mina betyg och jag har alltid kommit bra överens med lärarna (med undantag för Snabel i musiken på högstadiet). Matte har varit något utav det tråkigaste i skolan, men jag har ändå haft toppbetyg i det. I idrotten har jag klarat mig väldigt bra i så gott som allt och mitt ordningssinne och mina ledaregenskaper har uppskattats av gympalärarna. En sak är dock ett undantag från allt det här. Något som jag alltid haft ångest inför och som fått mig att känna mig totalt värdelös. Något som jag varje gång har övervägt att skolka från! En sak som är lika självklar för många som cykling (som jag iofs var väldigt sen med att lära mig men som jag nu är grym på). Detta något är bröstsim (och senare livräddning). Jag har alltid gillat att bada och dyka, och plaska. Men jag vägrade när jag var liten att träna på bröstsim. Smal som en sticka tyckte jag det var totalt omöjligt att hålla munnen över vattnet. Varför ska man simma på mage och kämpa för sin luft när man kan vända på sig och chilla runt med hjälp av ryggsim, eller rent av hålla andan och dyka under vattnet? Allt eftersom tiden gick och man närmade sig och kom upp i skolåldern blev det ju mer och mer pinsamt och förnedrande att försöka lära sig det. Jag klarade mig ju bra i vattnet, jag drunknade inte, varför skulle jag behöva simma just bröstsim? Aldrig i livet att jag av egen fri vilja skulle gå till badhuset, stranden eller utomhuspoolen och förnedra mig inför folk genom att visa att jag inte kunde! Sen kom dock dom förbannade badhuslektionerna i skolan. Förnedring, skarpa tillrättavisningar från den stränga simläraren och tvång på att simma ett visst antal längder som bara blev fler och fler ju äldre man blev. Jag hade ju varken gigantiska lungor eller något fett på kroppen, jag sjönk ju till och med om jag låg utsträckt på rygg och försökte flyta utan att röra på ben och armar. Jag förstår faktiskt inte hur jag på något underligt vis ändå lyckades ta mig dom där längderna fram och tillbaks, fram och tillbaks, utan att dö. Jag minns i och för sig hur otroligt andfått och slutkörd jag var när jag, ofta sist eller näst sist av alla, var klar med mina längder. Livräddningen var lika illa. Jag har alltid fått kämpa hårt för att hålla munnen ovan ytan, även när jag inte simmade just bröstsim. Trampa vatten eller simma ryggsim har gått bra men också krävt en ansträngning. Att då göra det med en svintung docka var ju stört omöjligt. Jag hade inga som helst problem med att dyka ner till botten fyra meter ner, under vattnet trivs jag, men att sedan släpa dockan och simma ryggsim ovanför ytan utan att använda armarna (eftersom man höll i dockan) gick inte. Jag var dock otroligt glad att min klasskompis med samma namn inte heller lyckades, trots att vi båda var högpresterande på alla andra gympalektioner. Det gjorde att jag inte kände mig helt och hållet ensam sämst. Simning har därför alltid varit ångestladdat för mig, och är så än idag. Jag har väldigt svårt att visa upp för andra att jag är värdelös på något.


I have not failed. I've just found 10 000 ways that won't work - Thomas A. Edison

Av Nandi - 29 november 2010 18:54

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2011
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ Pure Nandi med Blogkeen
Följ Pure Nandi med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se