Senaste inläggen

Av Nandi - 29 november 2010 16:42

Sitter med dagens femtioelfte kopp masala chai i köket, lyssnar på musik och äter chokladmuffin efter en jättemysig pluggsession. Skön stämning och goa människor, seriositet och effektivitet varvat med skratt och trams, proffsbakade muffins som ersatte både lunch och frukost för min del. Det enda som störde mig och sårade mig lite var att alla hade fått för sig att mitt krydd-te skulle drickas utan socker. Trots trägna upprepanden låg alla skedar oanvända kvar på bordet. Nog för att det går att dricka utan socker, men då luktar det godare än det smakar. Med socker (eller annan sötning) blir det en helt annan dryck, smakerna kommer till liv. Att inte ha sötning i krydd-te är precis som att inte ha en uns salt i maten (bättre liknelse än en kladdkaka utan socker). DET BLIR TRÅKIGT! :(

Nåja, jag ska inte klaga mer om teet, dom lär sig nog förr eller senare ;) Jag är väldigt glad att hittat ett gäng människor jag uppskattar och trivs med och som dessutom funkar bra att plugga ihop med. Det är betydligt mycket roligare än att sitta på kammaren och läsa. Att det dessutom är ett gäng tjejer är väldigt skoj. Jag har annars tenderat att så gott som alltid hitta vänner bland grabbar (vänner jag uppskattar och värderar oerhört högt), men samtidigt har jag aldrig känt mig bekväm med den typiskt manliga jargongen. Det är med få undantag mina få tjejkompisar som jag lätt kunnat prata känslor och andra djupare ämnen med. Att jag växt upp själv med mamma och alla ”mostrar” (mammas väninnor) kanske har spelat in och kanske också att jag är fisk (känslomänniska). Jag har inte växt upp med någon som tittat på sport eller frälst mig på motorer eller skjutvapen, som sagt att det är fånigt att gråta eller att visa känslor. Förvisso kan jag ofta vara väldigt behärskad och reserverad, åtminstone utåt sett, men jag har likväl förmågan att släppa på den muren närhelst jag känner mig trygg och bekväm eller när någon annat öppnar sig för mig eller behöver någon som lyssnar. En promenad eller te-kväll kombinerat med deep-talk kan vara ovärderligt. En stunds gråtande kan göra att man känner sig som en ny människa efteråt.

Nu ska jag nog sluta äta muffins, annars kommer jag gå och lägga mig ikväll utan att ha ätit någonting annat på hela dagen. Fast egentligen... vad gör det?


"Time engraves our faces with all the tears we have not shed." - Natalie Clifford Barney

ANNONS
Av Nandi - 26 november 2010 16:56

Denna dag har på ett antal sätt skiljt sig betydligt från dom flesta andra dagar. Det började med att jag inte vaknade. För första gången på hela hösten (!!) måste jag glömt att sätta alarmet på mobilen. Alternativet skulle vara att jag satte det (vilket jag har för mig att jag gjorde) och sedan för första gången i hela mitt liv (!!!) stängde av alarmet och somnade om direkt igen utan att minnas det. Istället för att i lugn och ro mysa runt och ta det lugnt på morgonen så blev det full fart (dvs en timme från att jag vaknade tills att jag skulle dra till spårvagnen). Jag hann nätt och jämt kolla facebook, förstasidenyheterna, koka krydd-te, göra några mackor med avokado, tomat och ost och äta frukost, ta upp soppa från frysen och slänga ner allt i väskan.


Väl framme i skolan gick jag runt som en vilsen öhhh André och letade efter vår awesome ”pluggrupp” som jag redan visste inte satt vid bordet där vi hade tänkt sitta eftersom Marina hade sagt det på fb innan jag drog hemifrån. Jag bannade mig själv för att jag inte hade något telefonnummer till någon och satte mig på en stol och tog fram datorn för att se om Marina fortfarande var inne på fb. Precis då kom dock Denise och räddade mig från min övergivenhet. (O?)Lämpligt nog hade dom satt sig så långt bort från den egentliga mötesplatsen som möjligt utan att gå till en annan byggnad..

När jag kom verkade Marina
redan helt trött på plugg (vilket vore fullt förståeligt eftersom hon hade varit där i nästan två timmar och pluggat innan vi kom). Karolina var surftorsk, Denise satt till en början mest och lyssnade (innan hon gick över till att kopiera alla anteckningar från anteckningsblocket till datorn) och när Julia kom var något av det första hon sa att hon funderade på om det kanske inte vore bättre att ägna dagen åt att läsa böckerna istället. Tillsammans med mig som var lite ur balans och allmänt förvirrad var kanske förutsättningarna för en effektiv och fokuserad pluggsession inte ultimata. Jag hade förvisso väldigt trevligt, satt och hinkade tekopp efter tekopp från termosen (som fortfarande inte är tom), hjälpte Rodde med datorproblem och windows-installation via telefon, gled iväg på sidodiskussioner med Julia och försökte då och då få pluggandet på rätt köl. Dagen blev inte mer normal av att jag idag verkade ha ådragit mig plötsliga och tillfälliga med återkommande talsvårigheter, med ständiga felsägningar och artikuleringsbrister. Jag kan knappast klandra Karolina för att hon fick be mig upprepa mig på spårvagnen när hon skulle gå av eftersom inte ens jag själv hörde vad jag sa. ”Haaaeechöööeel!” är inte något jag brukar säga till folk när man skiljs åt en fredag.


I övrigt kom Denise med det mest otippade avslöjandet på länge. Hon har tydligen spelat i orkester och inte vilket instrument som helst, valthorn! Detta gjorde att jag osökt kom att tänka på Eddie Izzard-showen där han pratar om olika musikinstrument. Har ni dålig humor eller dåligt tålamod, hoppa då fram till fjärde minuten och lyssna därifrån. Jag rekommenderar dock hela klippet. Det jag tänkte på i det här fallet var framför allt avsnittet om att spela tuba. Egentligen är stora blåsinstrument jäkligt mäktiga men jag kan ändå förstå Izzards resonemang. Om inte annat tycker jag det är fruktansvärt roligt (som typ allt annat Izzard gjort i stå-upp-väg).



När jag kom hem blev jag påmind om att hovrättsdomen mot TPB föll idag, något som jag under normala omständigheter knappast hade glömt. Sänkning av dom orättfärdiga fängelsestraffen och en höjning av det totalt ogrundade skadeståndsbeloppet blev resultatet, som nu går vidare mot HD.


Dom dömda har genom sitt arbete bidragit till en verksamhet. Verksamheten har i sin tur gjort det möjligt för andra att ladda upp torrentfiler. Torrentfilerna har i sin tur hjälp människor att hitta varandra. Brottet har begåtts av människorna som delat material med varandra med hjälp av torrentfilen som lagts upp av någon som har kunnat göra det tack vare en verksamhet som dom dömda i sin tur varit med och bidragit till. Medhjälp till verksamhet som varit medhjälp till torrentfilsuppladdning som varit medhjälp till att hitta personer som fildelat och som begått huvudbrotten. Det är väl rimligt? Skadestånd på 46 miljoner för att ha främjat artisters inkomster på skivbolagens bekostnad är väl rimligt? Man måste ju se till brottets allvarlighetsgrad. Brottet som dom åtalade har begått lägger ju självklart grund till ett skadestånd motsvarande drygt 600 våldtäkter á 75 000kr. Jag menar, dom har ju bara sett på medan alla miljontals svenssons våldtagit skivbolagen om och om igen. Och pengarna har svensson spenderat på live-spelningar och merchandise istället för på skivbolagens vackra plastbitar. Vi måste ju känna medlidande med offren...

ANNONS
Av Nandi - 25 november 2010 13:06

Robert Nozick var en framstående nyliberal tänkare som enligt vissa gav nytt liv till den nyliberala debatten med boken ”Anarki, stat och utopi” 1974. Finanspolitiskt var det denna nyliberala våg som Reagan och Thatcher red på, med kraftiga minskningar av offentlig sektor, sänkta skatter stora utförsäljningar och privatiseringar.

Nozick bygger hela sin genomtänkta teori på det faktum att alla människor har absolut rätt till liv, frihet och egendom. Utifrån detta följer en logisk argumentationskedja som landar i att enbart den så kallade nattväktarstaten är förenlig med dessa rättigheter, dvs en stat som enbart sköter försvar, polis och rättsväsende och således skyddar alla medborgares rätt till liv, frihet och egendom. Alla skatteuttag utöver det som behövs för att finansiera dessa tre statliga institutioner kränker individens egendomsrätt och är således att betrakta som stöld. Jobbar du tio timmar med en lön på 100kr/timmen är din inkomst 1000kr. Om staten då med tvång tar låt säga 25 % i skatt så får du bara 750kr på dessa tio timmar. Utan skatt hade du bara behövs jobba i 7,5 timmar för att få ihop samma mängd pengar. Men genom skatten tvingar staten dig att jobba 2,5 timmar extra för att få ut lika mycket, 750 kronor. Alltså leder skatt till tvångsarbete.

I Nozicks stat är det fullständigt oacceptabelt att tvinga någon att betala skatt för att exempelvis hjälpa dom fattiga, dom som förlorat jobbet eller dom som blivit sjuka. Oavsett anledningen kan INGET motivera att någon får kränka din äganderätt genom att med tvång ta pengar eller andra resurser du äger och omplacera dessa. Äganderätten, liksom rätten till liv och frihet, är okränkbara. Rättigheterna är också passiva. Ingen har rätt att ta ditt liv genom att döda dig. Men ingen har heller en skyldighet att hålla dig vid liv genom att förse dig med sådant du behöver för din överlevnad. I Nozicks samhälle är det dock inte så att dom svaga SKA slås ut enligt någon regel. Det finns ju inget som hindrar människor som känner medkänsla med samhällets mindre lyckligt lottade invånare att idka välgörenhet och FRIVILLIGT skänka pengar eller hjälp. Vad Nozick starkt motsätter sig är att TVINGA någon som faktiskt inte känner ett moraliskt ansvar att dela med sig att ändå göra det. Alla transaktioner av varor, tjänster, pengar osv. måste ske frivilligt. Nozicks stat ger alla frihet att själva välja hur dom ska leva sina liv och tvingar inte på någon medborgare en moral eller ett visst levnadssätt som inte överensstämmer med individens egna övertygelser.

Nu kommer vi till det som förbryllar mig. Nozick bygger på en tanketradition som härstammar från John Locke. Locke menade på 1600-talet att alla människor har en absolut rätt till just liv, frihet och egendom. Utgår man från detta så tycker jag att Nozicks resonemang är fullt förståeligt. Man menar vidare att dessa rättigheter bygger på att man har absolut rätt till sin egen kropp. Genom att ”blanda” kroppen med föremål eller mark, exempelvis genom att plöja en bit oägd mark (alltså långt tillbaks innan i princip alla föremål redan var ägda av någon), odla och bygga hus på marken, så blandar man sin kropp genom arbetet med marken. Detta är grunden för ägandet. Tar jag ett oägd föremål och använder eller förädlar det med mitt arbete så tillhör föremålet mig. Jag har sedan fullständig rätt att genom frivilliga transaktioner byta, sälja eller ge bort det jag äger. Frågan är bara var dessa absoluta rättigheter kommer från? John Locke hade en lösning på det som jag kan respektera och ha förståelse för men som jag absolut inte håller med om själv. Lösningen var att dessa rättigheter, naturrätten, var given av Gud. Om vi nu som förnuftsmässiga människor ponerar att existensen av en Gud fanns med i vårt förnuft, så som Locke gjorde, då kan vi kanske också tänka oss att Gud gav oss vissa absoluta rättigheter, rättigheter som inte fick kränkas i rättvisans namn och som bara tillföll människorna eftersom dessa inom den kristna tron har en särställning på jorden.

Men såvitt jag vet nedlåter sig inte Nozick till att föra in Gud som fundament, som grund, till rättigheterna. Det vore ju ganska absurt att i den moderna, sekulära och förnuftsbaserade debatten föra in något så orimligt som Gud som grund för sin teori. Det skulle ju göra att man tappade all trovärdighet. Men vad gör Nozick för att motivera existensen av dessa absoluta och okränkbara rättigheter till liv, frihet och egendom? Vad ersätter han Gud med? INGENTING!

Nozick bygger upp en omfattande teori kring hur ett rättvist samhälle ser ut med utgångspunkt i ett ANTAGANDE om att individer har dessa rättigheter. Det ter sig för mig fullständigt galet. Locke hade åtminstone Gud som grund, men Nozick verkar istället ha en högst personlig åsikt som grund. Om vi nu ändå går med på Nozicks antagande, vad är det då som gör att rätten till liv, frihet och egendom inte också utsträcker sig till djuren, eller att vi även har fler rättigheter? Är det människans ”förnuft” som fungerar som kriterium för att man med ett magiskt trick ska få rättigheter? Och vad händer då med oförnuftiga och kraftigt mentalt handikappade människor, eller spädbarn för den delen? Om djur också har rättigheter, har då vargen rätt till sitt revir där han jagar, har grävlingen rätt till marken där den bygger sitt bo och har fisken en absolut rätt att inte bli berövad på sitt liv eller frihet?


Nozick har nämligen en princip om ägandet som skulle ställa till det ordentligt om även djuren fått dessa magiska rättigheter. Om det är så att när någon från början tillskansade sig egendom så gjordes detta på ett felaktigt sätt, då har staten enligt Nozick en absolut skyldighet att rätta till detta fel. Har någon genom tvång tillskansat sig mark eller föremål, då ska dessa fråntas personen och återgå till den rättmätiga ägaren, oavsett hur långt tillbaks i tiden som den felaktiga transaktionen skedde. Om djuren då har rätt till sin egen kropp och till den mark som dom bearbetat för att bygga bo så skulle det blir svårt för människan att hävda att hon kom först till platsen innan någon annan varelse hade börjat använda den. Men som sagt, detta problem uppstår endast om vi går med på det absurda antagandet om att vi har magiskt framtrollade och okränkbara rättigheter. Kan någon liberal hjälpa mig att förstå?

Av Nandi - 24 november 2010 17:10

Jag hade en märklig inre tankekedja (random dagdrömmande) i morse på spårvagnen som ledde till att jag såg framför mig en hel politisk reklamfilm om valfrihet och det faktum att vi har olika förutsättningar. Det var inte som att jag satt och funderade ut dess innehåll, den bara spelades upp framför mig i ett sträck. Tydligen räcker det inte med reklamen på TV, på Internet och på stan eftersom den nu även flyttat in i tankarna. Hjärnan är helt klart ett mysterium..


Scen 1: En ovårdad och uppenbarligen sjuk liten tecknad eller dock-liknande (som comhem-reklamen) kille sitter på sängkanten i sitt rum. Miljön är en aning dyster. En anonym mamma ropar slött från intilliggande rum:


-        Du får väl ta och springa över till doktorn då..


Den lille killen släpar sig upp och ut ur rummet…


Scen 2: Utifrån ser man killen stappla ut från trappuppgången i lägenhetshuset. Man ser honom snett bakifrån när han går ut på gatan. Bildskärpan flyttas från killen i förgrunden och landar på en sliten gammal vårdcentral lite längre bort på andra sidan vägen. Killen börjar stappla iväg i riktning mot den.


Scen 3: En annan sjuk men denna gång välvårdad liten kille ligger i sin säng. Miljön är rätt trevlig men inte märkvärdig. Mamman som sitter på sängkanten och tar tempen på killen säger:


-        Stackare, vi måste nog ta dig till doktorn.


Hon kramar om sonen och hjälper honom upp…


Scen 4: Utifrån ser man att mamman och sonen kommer ut från samma trappuppgång som pojken i föregående historia. Istället för att gå till vårdcentralen på andra sidan vägen sätter dom sig i en bil och åker iväg.


Scen 5: Bilen stannar på en gata i ett lite finare kvarter. I förgrunden kliver mamman och pojken ur bilen. Skärpan flyttas till bakgrunden där man ser en modern och tilltalande vårdcentral. Hand i hand går mamman och pojken dit.


Bilden tonar ut till en blå bakgrundsfärg med texten ”Rättvisa som valfrihet...”. Bilden tonar över i rött och man ser texten "...eller rättvisa som jämlikhet? Filmen slutar.

Av Nandi - 21 november 2010 15:45

Kommer jag alltid sakna ett Gotland som inte finns längre? Vissa vill fly och gör det och skaffar nya liv på nya platser. Vissa vill fly men stannar kvar, sitter fast i gamla mönster, glömmer sin potential. Själv ville jag inte fly men gjorde det ändå eftersom jag trodde att livet måste byggas därute. Förnuftet sa till mig att det du har här nu kommer ändå inte att finnas kvar så länge även om du stannar. Jag visste redan innan båset var tomt att jag skulle sakna kon men visste också att det var bäst så. Jag hade ju ändå större mål i livet än att sitta på en ö och ha det skönt, jag ville lära mig om världen och lära världen något nytt. Ambitionerna var för stora för en ö och dom fick med hjälp av förnuftet mig att ta mig därifrån. Det som gjort det konstigare för mig att lämna min hemort än jag tror det har varit för många andra är att jag inte hade kvar mitt hem med fyra väggar, ett tak och en mamma på samma plats som hade växt upp. Mamma flyttade ju från ön redan ett år innan mig och när jag återvänder hem måste jag välja om det är hem till mamma eller hem till min uppväxtmiljö.


Anledningen till att det för tillfället är Gotland som finns i mina tankar är att jag nu bokat in en resa dit, tio dagar över nyår. Det är så många som jag på få så dagar vill träffa så mycket. Vanligtvist slutar det ju med att man brukar träffa långt mindre än hälften av alla så mycket som man hade önskat och man brukar önska att man hade träffat långt mer än hälften av alla så mycket som dom förtjänar. Vad jag menar är att tio dagar är alltför kort tid att spendera bland så fantastiska vänner, men det är bara att acceptera. Det är många fler än jag bland mina vänner som bara vistas temporärt på ön under denna tid för att sedan sprida ut sig i världen.


Ibland drömmer jag om hur man skulle kunna skapa något tillsammans med alla vänner man mött. Jag vet att alla vännerna bär på speciella kvaliteer och jag fantiserar om olika sätt på vilka dessa skulle kunna kombineras. Jag dagdrömmer om hur man efter den förskingring som vi är i nu på något sätt skulle förenas och bygga något. Ibland glider tankarna till något slags företag och andra gånger till visionen om en ekoby. Jag ser mina vänners olika egenskaper och tänker på hur dessa skulle kunna samspela, vilka som skulle samarbeta bra ihop och hur alla skulle kunna komma till sin rätt. Vilka har goda ledaregenskaper, vilka visar ett stort mått omsorg om andra, vilka kommer på kreativa lösningar, vilka är spontana, vilka är strukturerade och vilka skapar en god stämning i en grupp? Självklart är det bara ett utopiskt tankeexperiment men det är underhållande och häftigt att i tanken inse vilken oerhörd potential alla runt omkring en har, att se vilka kvaliteer dom besitter som jag uppskattar och hur dessa skulle kunna komma till uttryck. Jag tycker det är värt att fundera på. Man bör försöka ta reda på vad man faktiskt redan är och utveckla det, snarare än att försöka bli något annat. I vilka sammanhang kan du föreställa dig att dina vänner skulle komma till sin rätt?

Av Nandi - 18 november 2010 19:37

Jag har återupptäckt friheten i att blogga. Eller egentligen har jag aldrig glömt den, jag har bara inte efter resor och omvälvande omständigheter åter omvandlat insikten till handling igen, jag vet inte riktigt varför. Rädsla för skrivkramp kanske. För det är väldigt jobbigt när man både själv höjt förväntningarna till en nivå i stil med ”ett inlägg minst varannan dag”, samtidigt som man förväntar sig att även andra förväntar sig det av en. Att människor eventuellt läser det man skriver är ju både bloggandets välsignelse och förbannelse. Förbannelse just på så sätt att man har andras förväntningar på sig och att man i vissa fall är begränsad i vad man kan skriva (man kan inte snacka skit om folk eller säga saker man inte öppet står för). Välsignelse på så sätt att man får chans att berika andras vardag, sporra till diskussion, få stöd eller uppskattning, men också på så sätt att man (förutsatt att man har ett hum om vem som läser) kan mer eller mindre tydligt skriva om saker som man kanske kan relatera till faktiska händelser men som man av en eller annan anledning inte framförde där och då. Reflektioner, uppskattning, reaktioner, besvikelse eller kanske något annat som man tycker är för svårt att få fram i vardagssituationer, ansikte mot ansikte. Man får chans att visa upp en sida av sig själv som kanske skulle ta längre tid för andra att upptäcka annars.

Att jag kanske är bekväm
med tystnad i högre utsträckning än många andra, typ det som folk kallar ”obekväm tystnad” (angående tystnad, läs gärna detta inlägg från början av förra året som jag, om jag får lov att berömma mig själv, fortfarande tycker är läsvärt), eller att jag väldigt gärna kan tramsa eller ha djupa, filosofiska och uppriktiga samtal eller samtal om känslor men tycker det är svårare med vanligt kallprat.


Intresseklubben kan för övrigt få anteckna att jag idag läst det kommunistiska manifestet samt två kapitel i boken Politiskt tänkande, jag har sett Life-avsnittet om däggdjur, jag gick i morgonrock och tofflor från kl 8 till 14-tiden, jag har redan fått ett blogg-fan (:D), jag har under en kort promenad njutit av den sköna kylan ute (vad har hänt med mig egentligen?) och av en brasa inne. Nu är det dags för te, och det är najs!


Av Nandi - 17 november 2010 10:23

Rädslan finns i olika former och styrkor, men den är så gott som ständigt närvarande. Den kan yttra sig som osäkerhet och nervositet, som konformitet och seriositet, som ensamhet eller ständigt behov av sällskap. Det är den jag utmanar när jag gör något nytt eller okänt, när jag gör något som jag inte säkert kan förutse följderna av. Det är den jag utmanar när jag pratar med någon jag inte känner så väl. När jag tackar ja till en inbjudan eller bjuder in någon annan. När jag medvetet väljer plats i föreläsningssalen. Det är rädslan jag utmanar när jag prövar mina fördomar. När jag tar upp ett känsligt ämne till diskussion. När jag väljer något klädesplagg som sticker ut. Det är rädslan jag utmanar när jag ger en komplimang till någon. När jag erbjuder mig att hjälpa någon. När jag skriver det här.

Men det är också rädslan som hindrar mig. Det är den som hindrar mig från att vara helt och hållet öppenhjärtig, varm och välkomnande av rädsla för att bli besviken eller göra människor obekväma. Hindrar mig från att be om en kram när jag skulle vilja ha det. Hindrar mig från att öppet visa min okunnighet eller osäkerhet på vissa områden. Det är den som hindrar mig från att öppet ifrågasätta vissa av professorns påståenden så hårt som jag borde. Hindrar mig från att visa rättmätig uppskattning till alla underbara människor jag har i min omgivning. Hindrar mig från att visa alla mina känslor eller hela min entusiasm.

Som tur är går rädslan alltid att utmana. Det tar lång tid, det går ett litet steg i taget, men det går.

“Fear makes strangers of people who would be friends.” - Shirley Maclaine

Av Nandi - 16 november 2010 23:15

Det är omöjligt att inte häpna över naturens små mirakel när man tittar på BBC:s Life-serie. Små grodor som bär ynglen på ryggen högt upp i träden för att kunna lägga dom i vattenpölarna som bildas mellan bladen i en viss växt. Skyddslösa ödlor som springer runt kutryggiga med höga kliv för att efterlikna en giftig skalbagge och undvika att bli uppätna. Möss med snabel som bygger ett nät av små stigar för att snabbt kunna springa därifrån när fara närmar sig. Kameleonter i underbara färger med händer som tjocka lovikavantar som blixtsnabbt skjuter ut sin klibbiga tunga och fångar insekter. Fladdermöss som vallfärdar från alla möjliga håll till en och samma plats för att äta mango.


Uppfinningsrikedomen och variationen är oändlig. Vem var den första grodan som hittade vattenpölarna uppe i träden? Vilken ödla kom först på att man kunde imitera en skalbagges gångstil för att undvika attacker? Vem var den första fladdermusen som flög dit mangon växer?


Man blir ödmjuk inför dom otroliga livsformer som man delar värld med utan att veta det. Varför behöver vi fundera på om det finns liv på andra planeter när vi inte ens har lärt känna alla dom som bor här? Varför ska vi hitta liv någon annanstans när vi inte ens lärt oss respektera det liv som finns här? Det är lätt att bli fientlig mot mänskligheten när man ser dess grymhet. Vi lär barnen klappa katten snällt men äter sedan kycklingen. Vi lär barnen gå ut med hunden men stänger in grisen. Vi lär barnen att inte plocka bort ben och vingar på flugan men utför experiment på råttor och apor. Varför denna motsägelsefullhet? Varför ska barn ta ett större moraliskt ansvar än vuxna? Är det möjligvis så att vi vill försöka rentvå våra samveten och har en svag förhoppning om att nästa generation kanske inte ska växa upp och bli lika ond som denna?


Om dom små söta barnen ändå ska växa upp till köttätande individer som äter medicin och sminkar sig med smink som testats på djur, som får en transplantation som först har testats på råttor och som stänger in katten i lägenheten när dom går jobbet, varför då ge dom dåligt samvete genom att lära dom vad som "egentligen" är det rätta?


Tack till Jakob Jennerholm Hammar som stod för tips på dagens blogg-topic (aka räddning från idétorka): Söta små djur.

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2011
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ Pure Nandi med Blogkeen
Följ Pure Nandi med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se