Senaste inläggen

Av Nandi - 15 november 2010 16:16

Denise berättade idag om hur svårt hon har att bara ta det lugnt och göra ingenting. Hon målade upp en spännande tillvaro där det alltid finns saker hon vill göra, saker som på ett eller annat sätt är produktiva, en tillvaro där tiden verkligen utnyttjas. Denna tillvaro känns för mig idag väldigt främmande, vilket fick mig att fundera. Nedan kontrasterar jag två grova generaliseringar.

Jag fascineras av människor
som är så driftiga, som tar tag i saker, är nyfikna på världen och som lyckas hålla en mängd bollar i luften samtidigt. Inte bara lyckas många av dom hålla en mängd bollar i luften, vissa känner till och med ett trängande behov av att alltid ha det så. Rastlösheten slår till så fort och tvingar sinnet att snabbt komma på något nytt att göra, något produktivt och i dom flesta fall meningsfullt. Så stor värld, så lite tid, varför ödsla den i tysthet och vila? När världen dukar upp alla möjliga nöjen och intressanta aktiviteter, hur kan man då välja att ligga i sängen och glo upp i taket? Hur kan det vara möjligt att välförtjänt luta sig tillbaka och säga att man gjort sitt när det ständigt finns mer att uträtta, nytt att lära sig, kläder att tvätta, en chans att göra någon glad eller sig själv stolt? Vad ger det världen att se en film? Vad ger det dig att sitta still? Vem kommer minnas dig om hundra år för att du satt hemma och läste böcker och lyssnade på musik eller satt på en sten och njöt av skogens doft? Nej, ska det vara avslappning ska det placeras in på schemat som allt annat, och vara i syfte att förbättra ens prestationer. Springer jag från jobbet så hinner jag med bussen till avslappningen på gymmet, inga problem! För att komma långt måste man inse att man alltid kan bli bättre!

Själv gör jag det jag ska men inte mer om jag inte verkligen vill. Håll en boll i luften och glöm allt annat tills du lärt dig bollen utan och innan. Byt sen boll. Men luta dig däremellan tillbaks och reflektera över vad du lärt dig, hur du mår och vad du behöver. Vilka bollar kan vara värda att plocka upp längre fram? Vill du sätta spår som formar framtiden? Sätt då spår men gör dom djupa. Det finns alldeles för mycket att välja att göra under ett liv, hur ska du någonsin bli nöjd om ingenting är tillräckligt? Hur ska du orka ta dig igenom ett helt liv med krav på att ständigt prestera? Varför jaga lyckan någon annanstans när du kan finna den här och nu? Hur ska du kunna lära känna dig själv, ett ting eller någon annan på djupet om dina tankar ständigt är inställda på vad som kommer härnäst? Nej, tacka vet jag det enkla livet där man själv eller tillsammans med människor man älskar, i lugn och stillhet läser en bok framför brasan eller odlar sin trädgård, där man lägger ner sin hela sin själ i det man för tillfället gör oavsett om det är att hugga ved, laga mat eller att vila. Framgång bör inte mätas i hur långt man kommer i livet, utan hur nära man kommer det som är värt något.

Jag har målat dessa livsåskådningar i avsiktligt bjärta färger och jag anser att båda bär på mycket sanning. Själv skulle jag nog behöva inspireras mer av den första åskådningen men jag tror att många andra skulle må väldigt bra av att ta till sig en del av den senare. Vad tror du?

ANNONS
Av Nandi - 13 november 2010 20:45

Har ett tag övervägt att lämna den här halvt övergivna bloggen och starta en ny. Jag har knappt bloggat något på över ett år och av dom inlägg som ändå har skrivits är endast ett litet fåtal läsvärda. Jag får lätt prestationsångest när jag ser tillbaks på inläggen jag skrev under min gymnasietid; hur jag lyckades skildra min då väldigt händelserika vardag på ett humoristiskt sätt, hur jag gradvis började ge mig in på den politiska arenan och hur jag skrev uppriktigt om känslor och tankar rörande mig själv och relationer till andra. Internskämten som gav upphov både till bloggens titel och till bilden är inte särskilt aktuella längre och min vardag och jag själv har förändrats betydligt. Samtidigt frågar jag mig vad det spelar för roll. Det som betyder något är att jag får någonstans att skriva av mig, reflektera och lämna ett alster som jag kommer att uppskatta när jag läser det om något år.


Gårdagens vanliga morgonmeditation på väg till skolan (jag brukar bara sitta och glo i 20 minuter på spårvagnen) fick en ganska brutal vändning när det visade sig att spårvagnen bara tog mig några kvarter bort. Efter en höst med ytterst få missöden i kollektivtrafiken hade jag vaggats in i någon sorts övertro på den svenska kollektivtrafikens överlägsenhet i förhållande till Oslos opålitliga trikk (spåvagn) och tåg. Hade jag varit själv hade jag nog fått stå som ett frågetecken en stund och fundera på hur jag skulle ta mig vidare men som tur var hade Rasmus i sista ögonblicket hoppat på samma spårvagn. I en med indienmått mätt halvfull buss for vi ytterligare några kvarter där vi bytte till en ny buss som i sin tur tog oss någon kilometer över bron. I väntan på buss 16 från Nordstan insåg vi för sent att en strömlös spårvagn blockerade hållplatsen så att bussen helt enkelt dissade oss och tog en annan väg. Med sällskap av ytterligare en klasskamrat sprang vi mot Brunnsparken där vi lyckligtvis hann genskjuta bussen. En man frågade mig "what the problem was" och andfådd och uppe i varv såg jag frågande på honom och frågade lite nervöst vad han syftade på. Han ställde samma fråga igen och jag svarade att jag var sen till lektionen eftersom jag tänkte att han kanske såg att jag var lite besvärad. Först på hans tredje försök med samma fråga förstod jag att han syftade på spårvagnskaoset.


Tio minuter sena anlände vi till förläsningssalen och vår självbeundrande professors ganska intressanta föreläsning om upplysningen och Rousseau. Jag kände mig där tvungen att rätta professorns smått felaktiga påstående om att Rousseau sagt att "jorden tillhör alla", när Rousseau egentligen sa att "jordens frukter tillhör alla och att jorden inte tillhör någon". Det var tydligen en bragd att ha lyckats komma ihåg det mycket vackra påståendet eftersom misstankar uppkom om fotografiskt minne. Efter föreläsningen drack jag i kungligt sällskap (eller snarare dess feminina motsvarighet) min första kopp av den omtalade och utsökta chai-latten (som inte har något med kaffe att göra). Med spännande kryddning och sirap var det ju löjligt gott. Det gör mig lycklig att det finns fler som väljer te framför kaffe. Te, mat och bakverk är ju några av livets stora njutningar.


Kvällen inkluderade två chilenare, fyra redbull, mycket folk, dubstep i en gammal fabriksbyggnad under en bro och en jävla massa 18-tummare. Det skulle inte falla mig in att sitta och lyssna på det hemma, men jag måste medge att det var häftigt att uppleva det live!


"Strangers are just friends waiting to happen." - Rod McKuen

ANNONS
Av Nandi - 10 september 2010 18:18

Glad och positiv. Sen arg och less. Humöret är inte stabilt. Föreläsning om hur dåligt det är med deltagardemokrati. Anteckningar. Spårvagn med politisk reklam på väg hem. Invandrarfamiljer, studenter och slemhostande alkoholister. Eviga studier. Bostad i södra Stockholm och retorik på Södertörns högskola. Politikerdebatt i radion som jag inte orkar lyssna på. Artikel från 2008 på DN om bilderberggruppen som jag läser. Rage Against the Machine, Jedi Mind Tricks, Dead Prez I högtalarna. Vad ska man göra? Vad KAN man göra? Hur förändrar man världen? VEM förändrar världen? Fest, vad är det för något? 100 sidor facklitteratur om dagen är ett ouppnåeligt mål. Föreningar, gym, sport? Var fan är alla och vad gör dom? Hur lär man känna en klass med 100 pers? Vem ska man lära känna? Kebabpizza finns i kylen om ingen har ätit upp den sista biten. Jag är i ett grått och regnigt Sverige och vill inte flytta härifrån. Ska jag byta stad och börja om igen? Finns det ens något alternativ till det om jag ska plugga det jag vill plugga? Vill jag plugga? Är jag den bortskämda ungdomen som Bert Karlsson pratar om, som väntar på att någon ska handplocka mig till ett spännande jobb? Jag kan en massa men är det något värt utan att ha det på papper? Livet är nu men hur använder man det? Skulle kunna starta eget men vad för något? Kan man hoppa över allt och bli en gammal rolig farbror, med ett hus på landet med ett stor gammal ek i trädgården, som sitter i en gungstol framför brasan och läser Bilbo för barnbarnen? Vad vill jag kunna säga om mitt liv när jag gör bokslut? Ska jag jobba heltid och åka på semester några veckor varje år, springa runt i hamsterhjulet och vara kreditkortsmedlem i Amnesty, Greenpeace och Röda korset för att köpa mitt samvete fritt från fattigdom, vapenexport och miljöförstöring? Köpa ny bil, ny spis och renovera badrummet. Fan va hungrig jag är. Hoppas det finns kebabpizza i kylen.

Av Nandi - 10 september 2010 10:23

Beatrice Ask föreslår förstärkt skydd för förföljda:


Regeringen föreslår att så kallad stalkning, förföljelsesyndrom, blir ett särskilt brott som kallas olaga förföljelse. Brottet är grovt så påföljden ska vara fängelse, sade företrädare för regeringsalliansen på en presskonferens på fredagen.


Inga speciella konstigheter så långt. Förslaget i sig handlar ju om riktad övervakning/elektronisk fotboja för någon som dömts. Det jag reagerar på är rubriceringen på brottet att vägra denna form av övervakning.


Den person som vägrar elektronisk övervakning kan dömas till böter eller fängelse för brottet hindrande av elektronisk övervakning.


Om innehållet i lagen bara handlar om just det som artikeln tar upp (att den dömde vägrar det utdömda straffet) är det ju inga direkta problem. Dock ger rubriceringen mig dåliga vibbar när jag jag kopplar det till exempelvis kryptering. Jag säger inte att jag som överdrivet rädd medlem i Piratpartiet tror laginnehållet kommer förbjuda kryptering, det jag säger är bara att rubriceringen är obehaglig. Jag utgår därför från att lagtexten preciserar att det bara är applicerbart på dömda brottslingar som vägrar att acceptera sin straffliga påföljd. Jag tycker därför att rubriceringen borde avspegla detta innehåll, dvs att den är kopplat till själva vägran att finna sig i straffpåföljden, snarare än att precisera det till just hindrandet av övervakning.

Av Nandi - 19 augusti 2010 23:19

Det har länge känts som om Datalagringsdirektivet glömts bort i debatten, trots att man gjort den till en valfråga genom att lägga lagförslaget i lådan tills valrörelsen är över. Jag skapade därför en Facebook-grupp, "Datalagringen - en valfråga för mig!", eftersom jag antog att många som gått med i "Stoppa Datalagringsdirektivet" förmodligen glömt frågan. Förhoppningsvis kan den påminna någon i alla fall. Tydligen tyckte även andra att det var dags att uppmärksamma saken eftersom en fin debattartikel (som inte nämner Piratpartiet) i anslutning till Centerns officiella svek senare under dagen toppade SvD:s startsida. Förhoppningsvis kan vi en månad innan valdagen äntligen få upp integritetsfrågorna i debatten. Det behövs!

Av Nandi - 8 augusti 2010 12:00

Faktum är att ett resultat på 2,5 procent, något som är fullt realistiskt att uppnå, skulle det säkra Piratpartiets fortsatta arbete även utanför riksdagen genom det s.k partistödet.


Jag är rätt trött på att höra att det skulle vara att kasta bort sin röst om man röstar på ett parti som inte ser ut att nå 4-procentsspärren. Ett mer typiskt argument från dom som vill sitta kvar ifred vid makten är svårt att hitta. En röst är en signal, oavsett var den går och oavsett om den hamnar på ett parti som får parlamentarisk representation eller inte. En signal till alla partier som inte fick just den rösten att det finns fler röster att vinna (eller röster att inte tappa) genom att justera sin politik.



Småpartier som Piratpartiet och Feministiskt initiativ får kämpa hårt. Valsedlar måste dom själva leverera till alla vallokaler runt om i landet, först inför förtidsröstningen, och sedan en gång till på morgonen på valdagen, medan dom stora partierna får jobbet gjort åt sig av röstmottagarna. Får Piratpartiet 1 procent av rösterna så får även dom jobbet gjort åt sig nästa val, något som gör det lättare för människor att rösta på dom.

Får dom ytterligare 1,5 procent
, alltså 2,5 procent, så får dom statligt partistöd, något som alla riksdagspartier och SD redan åtnjuter. Detta är ett stort språng uppåt och gör att exempelvis valkampanjen inte behöver hänga på donationer i alls samma utsträckning som den gör nu. Man säkrar på så vis Piratpartiets fortsatta finansiering och därmed också dess plats i debatten i åtta år framåt. Det är riktigt stort.


(Om någon nu undrar hur det kommer sig att PP inte redan får valsedlar distribuerade och partistöd trots att dom fick drygt 7 procent av rösterna förra valet så beror det helt enkelt på att det var ett EU-val, inte ett riksdagsval, och då är det bestämt att det inte räknas.)


Får partiet ytterligare 1,5 procent, alltså 4 procent så får dom minst 14 platser i riksdagen (om jag minns rätt) och en eventuell vågmästarställning. Det är dit man bör sikta, men man har ändå vunnit något även om resultatet blir betydligt lägre. Det ska man ha i åtanke i valet.

Av Nandi - 5 augusti 2010 14:15

Piratpartiets sjökort (valmanifest) har fått mycket uppmärksamhet dom senaste dagarna. Mycket ris och en del ros. Bland annat krävdes ett ordentligt klargörande till varför det i vissa fall skulle bli straffbart att åtala människor, något som jag tyckte att Falkvinge faktiskt lyckades motivera. I morse uppmärksammade Ekot att det av sjökorten framgår att Piratpartiet vill legalisera innehav av barnporr, något som bekräftades av Falkvinge i intervjun. Efter ramaskrin från sympatisörer drog man snabbt tillbaks uttalandet och insåg sitt misstag. Även bland partiets riksdagskandidater finns det dom som är besvikna på sjökorten.


Nu ser det ut som om styrelsen vill öppna upp sjökorten för välbehövlig revidering. Eftersom media redan rapporterat en hel del om dom är det ju troligt att dom skulle följa upp det, åtminstone i någon mån, om dom nu revideras. På så sätt skulle PP kunna vända en situation där man kritiseras för dåliga sjökort till en situation där man visar att man kan vara flexibel, lyssnar och tar åt sig av konstruktiv kritik för att förbättra sin politik i demokratisk anda. Jag hoppas att PP tar den chansen!

Av Nandi - 18 juni 2010 08:53

Skriver kort om det i väntan på att andra piratpartister ska göra det. Tiziano Motti säger i en intervju att syftet med Smile29-kampanjen inte är att Google ska spara dina sökningar. Istället är det mycket värre, jag citerar:


– Det ska inte gå att surfa anonymt på internet. Jag vill introducera den så kallade skyddade anonymiteten, säger han och drar ut på de två orden.


Enligt Tiziano Motti måste man hitta en balans på nätet, och det ska ske genom den ”skyddade identiteten”. För att någon ska kunna få tillgång till nätet måste denne identifiera sig genom att skicka in uppgifter till internetoperatören.

Sedan ska varje uppladdning av text, bilder eller videoklipp kunna spåras av myndigheterna. Däremot ska man fortsatt kunna vara anonym gentemot andra internetanvändare.


Alltså pratar han om samma sak som FN/Kinas hemliga initiativ Q6/17 går ut på!

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2011
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Länkar

Kategorier

Arkiv

RSS

Följ bloggen

Följ Pure Nandi med Blogkeen
Följ Pure Nandi med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se